Viva la libertad!

Jag har funderat oerhört mycket på frihet i mina dagar. Jag har vridit och snurrat på begreppet och faktiskt hittat en definition som jag tycker är helt sann. Frihet är att kunna göra precis vad jag vill, utan att begränsas av lagar som andra satt upp. Jag vet vad ni tänker: ”Hur skulle det se ut?” Tja. Just i det här samhället skulle det se ut som skit. Det är inte så konstigt eftersom hela den västliga samhällsstrukturen är byggd på tusentals år av rovgirighet och vinstintressen. Här är det naturligt att trampa på andra, att ljuga, fuska och roffa åt sig. Den västliga livsstilen är inget annat än rovdjursmentalitet i kostym. Svaga har ingen plats, och den som mot all förmodan väljer att öppna dörren och dela med sig, faller snart offer för desperata vildar som gör allt för att få det där lilla övertaget i den ständiga kampen. Den som väljer att öppna famnen stänger den snart igen, förbittrad, utnyttjad och besviken.

Jag skulle inte säga att vi är hjärntvättade, men vi är definitivt fostrade att bete oss så. Allt annat vore vansinne i ett samhälle som vårt. Givande, barmhärtighet, ärlighet och omtanke må vara dygder, men de ses snarast som utopiska uttryck som man kan svänga sig med eller drömma ömt om; att faktiskt leva på det viset är omöjligt; den enskilde skulle snabbt ätas upp av massan som varken förstår eller förmår att omsätta dygdiga ord i praktik. Dygderna är inte möjliga att leva efter så länge det finns en majoritet som ser dygden som mogen frukt att plocka, från ett träd som sedan med ett flin kan huggas ner.

Men det måste inte vara så. Det måste inte vara en kamp. Vi måste inte tävla och konkurrera. Vi måste inte sluka allt gott och trampa ner resterna i marken. Om förhållandet hade varit det omvända – att barmhärtigheten, givandet, omtanken och ärligheten hade varit förhärskande – då hade det sett annorlunda ut. Om människor fostrades till att hjälpa andra upp i båten istället för att slå dem med åran, då hade min frihet haft en plats i samhället. Då hade det varit ett litet fåtal som brutit mot lagarna som inte finns. Andra hade hjälpts åt. Andra hade nyttjat sin frihet under ansvar. De hade insett att deras handlingar begränsade andra – kanske rent av skadade dem – och då hade de avstått.

Jag tror faktiskt att det är så. Människan är kapabel till så mycket. Folk brukar invända att människan alltid har krigat och att människan alltid har varit tvungen att konkurrera med andra. Det stämmer. Men människan har också alltid älskat, alltid delat med sig, alltid tagit hand om. Frågan är varför våldet, egoismen och kampen har fått ta herraväldet över våra samhällen och våra själar. Varför är det inte det goda som gjort det? Jag har inget svar. Men jag vet att det skulle kunna vara annorlunda.

Det är fråga om attitydförändring. OK att det rör sig om en helt jäkla fantastisk attitydförändring, som inte bara skrubbar rent i roten på våra skitiga hjärtan – den måste också gå över hela världen och nå precis alla. Det blir svårt. Och jag menar – hur skulle det gå till? Jag vet inte. Men jag vet att vi kan förändras på egen hand och på eget initiativ. Vi kan var och en göra vårt bästa för att inte leva som djur. Människan är god och kan göra gott. Om vi medvetet väljer det goda varje dag, och fostrar våra barn att göra det samma, kommer det att ske en förändring. Vi kommer att vara klickar av ljus i en tunna full av illvillig tjära. Och det kommer att sprida sig; människor som bemöts med kärlek och självuppoffran förstår att det finns en annan värld, ett annat sätt. Och då inser de att de själva kan göra likadant. De som lever som bestar skulle få allt mindre plats, och slutligen befinna sig i marginalerna – precis som de goda gör idag.

Tro mig. Det går. Människan har kommit så långt att det egentligen är helt ofattbart att det finns de som svälter och de som måste stjäla. Vi har både kunskaper och resurser att sätta stopp för i stort sett allt elände i världen. Om västvärlden satsade sina pengar på sociala reformer, utbildning och vård istället för vapen och meningslös lyx hade världen blivit annorlunda på en gång. Fortfarande skulle det vara lång väg att gå när det gäller att inympa välvilja och öppenhet i våra skrumpnade själar, men vi hade varit en god bit på väg. Kanske hade faktiskt större delen av alla krig blivit omöjliga om vi valde att skrota krigsmaskineriet och skänka pengarna till de som behöver. För vem kan kriga utan vapen? Och vem vill föra krig mot någon som skänker – som hjälper till? Ändå händer det inte. Ändå vaktar vi misstänksamt våra gränser. Precis som hundar vaktar på sura köttben. Varför? Kanske för att vi är fostrade till konkurrens, misstro och djuriskt hierarkitänkande? Kanske för att vi tänker att vi skulle bli offer? Om vi gör det, men inte de Andra – då har vi dömt oss själva till undergång. Och det hade så klart känts väldigt surt att vara den där dygdiga frukten som något odjur sätter tänderna i. Men någon måste börja – varför inte vi, som redan har det så mycket bättre än de flesta andra i världen? När det sker kan vi på allvar börja tala om frihet.

Föregående inlägg
Lämna en kommentar

4 kommentarer

  1. Ann

     /  20 juni, 2012

    Vackert mitt i eländet. Och jag tror på dej och jag tror på en utveckling av oss människor mot något annat. Mer helt och sunt. Jag hyser gott hopp om framtiden. Och jag gillar ditt inlägg om frihet.

    Svara
  2. Någonstans inom mig utgår jag också från att mannen drog en vals och bara ville ha pengar till nya droger. Men jag ger pengar till den ”typen” av personer ändå, för har man kommit så långt att man ber främlingar på gatan om pengar så är man nog så fast i beroendet att man kommer att skaffa sig pengarna till det på ett eller annat sätt ändå. Och kan jag då, genom att skänka en summa pengar som jag, helt ärligt, faktiskt kan leva utan (för jag gör inte det här ens nära tillräckligt ofta), göra deras dag lite lättare eller få dem att få tillbaka ett uns av tro på medmänsklighet så har jag vunnit något.

    Och jag blir så ledsen när jag läser om mammans reaktion på det du gjorde för henne. Jag tror att jag har en stor fördel där, genom att jag är kvinna. Jag KAN gå fram till ett barn som har tappat bort sin förälder utan att någon kringstående drabbas av stora pedofilhysterin. Det är inte alls lika självklart för en man att göra något sådant. Sorgligt. Jag är glad över att du gick fram till den lilla flickan, för jag hade velat att någon stoppade mitt eget barn om hen var på väg mot en parkering utan att jag hade koll eller möjlighet att göra något åt det.

    Svara
  3. Intressanta funderingar. Jag tänkte något liknande förra helgen, men formulerade det inte lika tydligt för mig själv. Jag blev tilltalad av en för mig okänd man, smutsig och ovårdad och med ett jagat uttryck i ögonen. Han drog någon historia om att han behövde pengar för att ta sig till sjukhuset, och undrade om jag möjligen hade något litet att ge honom. Jag gjorde som jag brukar göra i sådana situationer och gav honom en hundralapp. Vilket inte är det som är fick mig att fundera.

    Nej, det är min egen reaktion efteråt som jag funderar över. Hur jag liksom måste rationalisera min gåva för både mig själv och den personen som var med mig när detta hände. Jag ”kan” inte bara vara snäll, utan känner att jag behöver förklara VARFÖR jag är snäll. Jag vill egentligen att det ska vara normen, att snällhet är utgångsläget och att jag istället skulle känna behov av att förklara mig om jag INTE gav honom några pengar. Men som du skriver: Hur kommer man dit?

    Svara
    • Ja. Och hur kommer jag ifrån känslan av att alla som tigger är knarkare och ändå kommer att lägga varenda spänn på att förgifta sig själva? Man vill liksom inte vara tappad bakom en vagn och därför stänger man dörren – för man UTGÅR från att andra försöker lura en.

      En besläktad händelse ägde rum i söndags, då jag satt utanför en offentlig toalett och väntade på Prinsessan. Det kom en liten tjej på kanske två år springande ut från toa och var på väg att ge sig av ut på parkeringen. Jag gick fram och hindrade henne genom att lägga handen på hennes axel och sätta mig på knä framför henne. Jag förklarade att hennes föräldrar nog ville att hon skulle vänta utanför toa så att hon inte kom bort. Knappt hade jag sagt det förrän en kvinna steg ut från toaletten och ropade ”Släpp mitt barn!” åt mig. Hon ryckte åt sig ungen och rusade iväg utan att ge mig chans att förklara.

      Hur stört är samhället när man UTGÅR från att andra kommer att ta ens barn?

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: