I want you to do me a favour; I want you to hit me as hard as you can

Idag har jag fanimig gjort allting. Tvättat, hängt tvätt, vikt tvätt, lagat köttbullar och potatismos till min Prinsessa, dammtorkat och dammsugit. Men det känns inte som det spelar någon roll. Jag känner mig ändå jävligt dålig och jävligt uppgiven. Så jag har tagit mig en fet whiskey. Inte för att jag ska känna mig bättre utan bara därför att. Och så har jag satt på Fight Club. Och redan i inledningsscenerna börjar jag fatta vad felet är. Även om jag inte fattar på riktigt. Jag tror att jag fattar, men det gör jag inte. Jag får bara en känsla av att ja för fan så är det. Jag har stängt av ljudet på min mobil för att jag inte vill bli störd, för nu ska jag skriva. Det är nu det händer. Fight Club handlar om hopplöshet och att leva i ett liv som skapats av ett samhällskollektiv under hundratals år. Innerst inne har det inget alls att göra med vad människan egentligen vill. Det är en påtvingad jävla skit som alltid får en att känna sig otillräcklig och värdelös.  ”It’s only when we’ve lost everything that we are free to do anything.” När jag lyssnar på monologen väcks gamla tankar till liv. Gamla tankar som höll mig varm för 15 år sedan. ”All that hate is going to burn you, kid!” sa den gamle i den där filmen. Och svaret blev: ”It keeps me warm.”

Jag har blivit gammal. Jag har svalnat av. Blivit tandlös och tam. En trött, fet jävla nidbild av vad jag varit. De slåss där i Fight Club. ”I don’t wanna die without any scars” säger Tyler Durden. Och jag vill också slåss. Banka skiten ur någon. Få tillbaka lite skärpa och aggressivitet. Och så vill jag fan i mig ha stryk. Jag hade en teori om att människan bara egentligen lever då hon utsätts för ytterligheter. Extrem smärta. Sån smärta som gör att det känns som om man kan se sig själv ovanifrån. Kåthet. Sån som gör att man skakar. Orgasmer. När man spyr; inget annat existerar då. Kärlek – som gör att man kan leva i dagar utan att äta. Sorg, vrede och vanmakt som gör att man vill dö eller sprängas av ilska. Det är i de extrema ögonblicken människan verkligen lever. Det är först då man är helt medveten. Sinnena lika klara som varmpolerad kristall. Man är där och då, som aldrig förr. I jämförelse med den dagliga lunken är man vaken. Till vardags sover man sig fram. Vad man än gör är man max medveten till 25 %. Varje dag är koma. De extrema ögonblicken är vakenhet. ”Without pain, without sacrifice – you’ve got nothing”.

Jag har viss erfarenhet av vad jag snackar om. För tio år sedan slutade jag som fakir efter nästan tio år. Jag har gjort grejer ni aldrig skulle tro. Jag har ätit glas. Jag har genomgått suspensions. Det gjorde så ont att jag frös och skakade. Ångestsvett droppade från själva fingertopparna. Och då var jag på allvar riktigt vaken. Jag kände mig som en gud då, då alla i publiken vred sig av smärta. Jag väckte dem lite. De kanske gick hem vakna till 35 %. Jag vill inte leva i ett liv som skapats av ett kollektivt medvetande. Jag vill inte leva upp till andras förväntningar – jag vill leva upp till mina egna. Jag vill skapa mitt eget liv. Jag vill inte styras av begär till saker jag inte behöver. Jag vill göra motstånd.

Jag vill tvinga den där skiten på knä och riva den i stycken så att allt surt och stinkande rinner ut. Jag vill blotta mänskligheten, som naken och skakande ska resa sig ur köpgalenhetens ångande lik. Vi kommer inte, som Durden uttrycker det, bli miljonärer eller rockstjärnor. Även om vi fostrats till att tro det. Av TV. Av reklam. Av alla svin som tror att man kan köpa lycka och som går över lik för att få möjlighet att göra det. Varför ska jag utsättas för ideal som bara ett fåtal kan leva upp till? Varför ska jag känna mig som en dålig pappa? Som en dålig människa? Varför ska jag egentligen lyssna överhuvudtaget?

Att testa sig själv. Att utsättas för de svåraste umbäranden. Att slåss. Att få stryk. Att väcka sig själv. Jag måste vara mer vaken. Mitt löfte denna torsdagskväll – till mig själv och till världen – är att spetsa till mig själv. Att vara vassare. Argare. Att inte ta den enkla vägen. Att utmana mig själv. Jag måste få lida mer. Jag måste lämna min äckliga comfort zone; det är den som ger mig den här jävla ölmagen och dubbelhakan. Jag måste lida. Som jag led förr. För det är det enda sättet på vilket jag kan vakna. Och oavsett hur jag väljer att fortsätta mitt liv så måste jag se till att jag fan mig aldrig hamnar i sån här zombie mode igen. Jag ska själv välja mitt liv. Jag ska bestämma hur jag ska leva. Och det ska ske nu.

Jag är inte helt säker på vad jag ville säga. Bensinen tog liksom slut; den är förjävla dyr nuförtiden.

Föregående inlägg
Lämna en kommentar

5 kommentarer

  1. Åsa

     /  7 juni, 2012

    Du skriver så jäkla bra

    Svara
  2. Och de sista veckorna i mitt liv gör att jag längtar efter lugn och ro, ingen smärta alls, bara frid i själen. Långt från svarta tankar och ”om jag bara”-tankar. Låta gråtbollen rulla ut genom tusen tårar och andas långsamt igen.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: