Åren som aldrig kommer tillbaka

På måndag ska jag intervjua en man som är 80 år gammal. Han har varit involverad i gerillagrupper i Sydamerika och dessutom oförtjänt fått skulden för ett fruktansvärt misslyckande. För ett tag sedan var jag i Ryssland och intervjuade en gammal KGB-agent.

De två har säkert mycket gemensamt, men det som särskilt slår mig är att de båda två liksom går runt i tomhet. De har bägge levt så fantastiskt spännande liv och de hade bägge givna platser och funktioner, där de var viktiga, uppskattade och behövda. Bägge var djupt övertygade om att det de gjorde var rätt. Jag är säker på att många skulle kalla dem hjältar. Men som gamla har de ingen plats. Ingen frågar efter dem mer och deras gamla kollegor och vänner försvinner en efter en.

Det slår mig att de på sätt och vis liknar min egen pappa. Han går också runt ensam och sorgsen. Han försöker fylla livet med allt möjligt, men han upptäcker gång på gång att livet ändå aldrig kan bli som förr. Det som flytt kommer aldrig igen. Han kommer aldrig att vara lika viktigt eller lika behövd. Kanske är det därför alla gamla så gärna vill ha barnbarn?

Jag får en känsla av mild panik i bröstet. Från åskådarplats vill jag ropa åt dem att de visst är viktiga. Jag vill trolla och tvinga tiden tillbaka så att de alltid kunde få leva där i det skimmer som var deras ungdom. Det är så orättvist att människan måste dö efter alla stordåd. Det får mig att sucka djupt. Det gör mig ledsen.

Föregående inlägg
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: