Bakom hyreshuset där jag bor finns en gammal sekelskiftesvilla. Den ser ut att vara byggd någon gång runt 1900. Jag har undrat över den sedan jag flyttade hit, för den verkar vara i gott skick, men ingen bor där. Undan för undan har den vandaliserats och beklottrats av områdets ungajävlar som inte kan låta något vara ifred.
Häromdagen fick jag en lapp i brevinkastet. Det var från hyresbolaget. HSB ville meddela att ”röda villan” nu skulle rivas. Röda villan. Det är alltså så den heter. Prinsessan kallar den Spökhuset – där det bor ett litet barnspöke som heter Albin. Jag tog kameran och tog några sista bilder på Röda villan, som stod där och väntade i sin lummiga dunge; ett hederligt trähus inkapslat av experimentella hyreskaserner från tidigt 90-tal.
Några dagar senare var Röda villans saga all. Rivningsmassorna låg i en stor hög och det luktade trä där. Det kändes onödigt. Vem som helst skulle ha kunnat ta över den. Den skulle kunna ha fungerat som boende, ungdomsgård, restaurang eller vad som helst. Den var helt i klass med de välskötta villor från samma tid som ligger längs med samma väg.
Jag gick där och skrotade sorgset i kvällningen. Lyfte på gamla tjocka tapetbitar från 100 år sedan. Smällde till årets första mygga där i skuggan från lindträden. Och så började jag hitta gamla tidningsbitar. De brukade användas som grund för tapeter eller isolering då det begav sig, då när huset byggdes. Jag lärde mig en hel del från de där tidningsbitarna, till exempel att Röda villan inte byggdes före 1907, men sannolikt inte efter 1908. Jag lärde mig också helt andra saker. Bland annat läste jag en dödsruna över någon som hade samma efternamn som jag; hon var tydligen Linköpings äldsta person innan hon slöt ögonen för sista gången. Och så läste jag om ett blodsdrama. I Börrum.
anguin.wordpress.com 