En människa som står mig nära står inför oerhörda omvälvningar i sitt liv. Det är förändringar som på sätt och vis inte är helt annorlunda de jag gått igenom. Jag oroar mig för hennes välbefinnande eftersom jag mycket väl känner henne och hur hon resonerar. Hon är oerhört stolt och sätter upp ultimatum för sig själv: ”Jag skulle hellre dö än att…”, ”Det kommer aldrig att fungera för att…”, ”Jag har ingenting att hämta där…” eller ”Det där är HELT otänkbart!”. Hon resonerar precis som jag. Hon biter sig fast vid sina ideal som en blodigel och trots att hon någonstans i ett litet korn i hjärnan inser att det kanske vore det tryggaste och bästa – den snabbaste och säkraste vägen tillbaka till normalläge – slår hon det ifrån sig på det hätskaste vis.
Mitt agerande de senaste tio åren har jag fått betala dyrt för. Jag klamrade mig fast vid en självbild och vid ideal som jag långt, långt borta började inse var ohållbara. Men jag vägrade släppa taget. Jag till och med låtsades leva det liv jag ville ha – när jag i själva verket levde ett annat. Kanske gjorde jag det för att det fanns en trygghet i det gamla livet – för att jag var rädd för förändringen och för vem jag skulle bli. Men det spelade ingen roll vad jag ville, för förändringen var där, och den förändrade mig, trots att jag spjärnade emot som ett barn på väg från en godisbutik. Jag önskar att jag redan då insett vad jag inser nu.
Jag hade besparat mig själv floder av tårar, två års terapi och jag hade kanske till och med kunnat undvika en skilsmässa med allt vad det innebär – till exempel min situation i dagsläget. Om jag inte varit så jävla stolt och enveten. Om jag bara accepterat mitt öde och försökt forma det efter mina förutsättningar. Hade jag gjort det hade jag antagligen varit på ett helt annat plan än jag är idag. Jag lät istället ödet köra över mig där jag stod. Jag lät mig sturskt täckas av ödets svarta sockervadd och när jag väl gett upp och skulle påbörja klättringen tillbaka upp i ljuset visste jag inte ens åt vilket håll jag skulle klättra. Vad värre var: när jag kom upp till ytan hade ödet sprungit före mig i flera år. Jag är fortfarande fast i kapplöpningen och även om jag vinner mark är det långt kvar tills jag åter är i position att kunna välja väg.
Jag ville bespara henne de där åren av desperation, självmordstankar, skuld, undran, grubblerier, självförakt och allt annat som bara väller fram som en sur, fadd smak i munnen – en smak som stannar kvar i åratal hur man än spottar. Så jag försökte råda henne. Jag berättade om mina egna erfarenheter och om alla tusentals ton skit jag skyfflat, just för att jag inte kunde tänka mig förnedringen att göra just det där som är ”HELT otänkbart”. Jag vägrade se nederlaget i vitögat. Nej – jag vägrade se förändringen i vitögat. Jag höll mig kvar som en gnetig gammal gubbe vid ett snapsglas.
Jag antar att det var fåfängt att ens försöka, för av oss två är det hon som är den allra stoltaste och allra mest istadiga. Det spelar ingen roll om det gäller frisyrer eller livsavgöranden – hon har rätt, och går det inte som hon vill så går det inte alls. Och om man påtalar det går det snett på en gång. Hon vräker ur sig förutfattade meningar och vilda överdrifter i det fränaste av tonfall för att freda sin mark, för jag tror att den marken är det enda trygga hon har. Det har gjort mig så inihelvete förbannad under de år jag känt henne, men nu gör det mig mest uppgiven och förtvivlad. Hon går genast i försvarsställning – ser alla andra förslag som kritik mot henne som person och mot hennes sätt att vara och leva. Ofta skickar hon ut motanklagelser i stil med: ”Men du då?!”. Så länge jag har känt henne har hon haft oerhört svårt att se sin del i de skeenden som påverkar henne. Hellre än att erkänna och förändra har hon sökt svaret i andras beteenden och handlingar; när jag pratade med henne häromsistens berättade hon om vad som hänt. X hade gjort så, Y hade gjort si och hon hade minsann försökt på alla sätt. ”Men tror du inte att X och Y tyckte så här, och agerade så här av den anledningen?” undrade jag. Hon svarade att så var det inte alls, för att hon hade frågat och det var helt enkelt inte hennes handlingar som ledde fram till det som nu sker. Någonstans där på tungan tvekade det gamla ordstävet ”Det är aldrig ens fel att två träter”, men längre än dit kom det aldrig. Det hade inte gjort någon skillnad.
Jag vill vända ut och in på mig själv för att få henne att förstå att den där marken hon håller fast vid så hårt kommer att smulas sönder när hon griper efter den. Det kommer inte att spela någon roll hur hon kniper ihop fingrarna, för till sist kommer hon att stå där med torrt damm i sina kupade händer – torrt damm som rinner ur hennes grepp. Torrt damm som hon kommer att fälla många tårar över, när hon försöker hitta det gamla döda livets färger där, istället för att lyfta blicken och se att hon befinner sig i en helt ny tillvaro. Det kommer att vara ett hårt liv att leva i, eftersom hon vägrat att se när det kommit – trots att det kom med buller och bång. Det kommer inte att bli någon stegvis anpassning – det kommer att vara som en näve spik i ansiktet. Hon kommer att förlora så många år på att försöka hitta rätt igen; kanske kommer hon aldrig att göra det. Och hon är för stolt för att söka hjälp. Hon kommer att få det precis som jag. Jag önskar så att hon skulle inse det snart och jag hoppas att det går henne väl, vad hon än väljer.
anguin.wordpress.com 