Vad hände sen?

Längst inne i en ganska ruffig gränd låg hotellet. Det var beläget på tredje våningen i en trappuppgång som såg ut som en blandning mellan hippiekollektiv, knarkarkvart och byggarbetsplats. Jag checkade in och fick än en gång klart för mig att ingen sökt mig. Jag skyfflade in mina saker på rummet och gick en trappa ner för att leta. Kanske kunde intervjupersonen befinna sig någonstans i restaurangen på våningen under? Jag hittade honom inte och gick upp på rummet igen för att pusta ut. Jag var trött, svettig och irriterad över nederlaget. På det här viset skulle hela intervjun mycket väl kunna skita sig, och min resa till Moskva skulle vara förgäves. Jag bestämde mig för att ringa honom och försöka boka en tid till dagen efter, men först var jag tvungen att ta en öl och få något att äta. Jag gick ut i lobbyn – och mötte honom och hans dotter i trappan. De hade tagit en promenad i väntan på mig, och undrade nu vad som gått fel. De var mycket förstående och vi gick ner i restaurangen för att genomföra intervjun. Jag fick min öl. Det var välsignat. På grund av ett missförstånd fick jag dock ingen mat, men det var OK. Vi genomförde intervjun. Jag tycker att den gick bra.

Efter en och en halv timme var vi färdiga. Han tog sig hemåt, medan hans dotter, Y, erbjöd sig att guida mig i området. Hotellet låg centralt, nära till Kreml, Röda Torget/Mausoleet/Vasilijkatedralen, så vi började gå, ivrigt språkande på svenska; hon hade bott ett antal år i Sverige under sin uppväxt och var nu medlem i ”Svenska klubben”, en förening där människor samlades för att tala svenska, sätta upp svenska pjäser och läsa svenska böcker. Min skånska var dock svår för henne, och vi hemföll till sist till att tala engelska, som hon behärskade tillfullo. Vi pratade om allt möjligt där i duggregnet:
”Vet du Anguin? De där stjärnorna – de på Kremls torn – de är gjorda av äkta rubin. Eller det är i alla fall det jag fick höra när jag växte upp.”
”Vad har du egentligen för relation till Lenin, Y?”
”Jaså, tränar du också yoga Anguin? Vilken är din favoritposition?”
”Finns det något bra ryskt thé, Y? Jag skulle gärna vilja köpa med mig lite hem!”

Vi gick till Leninbiblioteket och jag fick förundras över hur stort Kreml är. Och hur vacker den delen av Moskva är. Vår promenad i skymningen bekräftade andra fördomar – Ryssland som det monumentala och klassiska; exotiskt och fjärran, fast ändå så nära, och med så många kopplingar till det svenska. Staden tedde sig inte alls så otäck och kaotisk när jag hade en guide vid min sida. Jag kunde njuta av turen, trots duggregnet, och i det annalkande mörkret rös jag av välbehag när jag kunde höra den ortodoxa mässan sjungas genom träväggarna i en enkel liten kyrka, strax innan Röda Torget. Jag kände mig alltmer hemma där bland pälsmössorna. Och sen såg jag den – Vasilijkatedralen. Den som fanns på Kefirpaketen när jag var barn – den som kanske mer än något annat för mina tankar till Ryssland. I jämförelse med en katedral som den i Canterbury eller Köln är Vasilijkatedralen inte särskilt stor. Men den är så vansinnigt spektakulär och triggar så oerhört många romantiska föreställningar i mitt medvetande.

Färden gick mot ”Butik nummer 1”, en mataffär precis vid Kreml. Den ägs av en industrimagnat som saknade maten från sin barndoms Sovjet. Med sina pengar gjorde han det möjligt för människor att köpa den där maten, om de nu saknade den; Y avslöjade att korven antagligen blivit sämre sedan Sovjettiden: ”Jag vet inte vad de har i den nuförtiden. Jag skulle inte äta den om jag var du!” Skyltfönstren för Butik nummer 1 fick mig hur som helst att bli helt förtjust; där fanns återigen allt jag förknippar med Ryssland – stora kaviarburkar, vodka, inlagda grönsaker – allt möjligt. Butikens inre var en veritabel saluhall full inte bara av Sovjetprodukter utan också lyxmat av alla de slag. De hade manuell disk för thé/kaffe, kött, fisk, grönsaker och kryddor. Det ryska théet jag var ute efter kostade 250 kronor – per hekto – så det blev inget ryskt thé för min del. Vi gick och handlade i en vanlig matbutik istället. Jag köpte mig en flaska vodka, thé från Sri Lanka för ”varför skulle man dricka ryskt thé? Det är ju vedervärdigt! Ingen jag känner gör det!” och en bit choklad. Jag ville gärna smaka på rysk mat – matnörd som jag är – men vi hittade förvånansvärt nog nästan inget som var typiskt ryskt. Och det som trots allt var ryskt kände jag igen hemifrån.

Y lämnade mig runt klockan 22 efter en lång dag och efter att ha berättat om den ryska stapelfödan bovete, som uppenbarligen var något av det absolut bästa man kunde äta ur hälsosynpunkt. Det gjorde mig hungrig, och jag insåg att jag inget hade ätit på minst sju timmar. Jag gick ner i restaurangen och tog mig en biff stroganoff med potatismos och två glas öl. Det var en fantastisk stroganoff – inte alls som den jag brukar laga; i min stroganoff finns det alltid tomat, men här var det snarast en gräddsås med rejält med champinjoner och persilja. Det var helt enkelt inte illa att vara i Moskva.

Föregående inlägg
Nästa inlägg
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: