När jag landade på Sheremetyevo var jag hur nervös som helst. När jag steg av planet blev jag nästan förskräckt över att höra språket och över att se alla pälsmössor, men det släppte sedan jag kunnat ta mig en rysk SubWay-macka. Precis som i Sverige, men med salladskål och lite andra grejer som vi inte brukar ha i mackorna här. Skyltarna var på kyrilliska och med latinska bokstäver – det här skulle gå bra. Jag strosade mot transfertågen och tog det lugnt. Jag hade gott om tid och ställde mig i kö till biljettkassorna. En tant och en farbror trängde sig så till den milda grad att jag fick andnöd, men vad skulle jag säga? Jag kan typ säga ”vodka” och ”njet” på ryska.
Jag missade tåget med en minut och fick vänta en halvtimme på nästa. Jag läste bok och tog det lugnt innan jag slutligen steg på tåget. Färden gick genom varierande landskap – ömsom skogsdungar, ömsom förorter och industrier. I Moskva var det skitig snömodd och även om både flygplatsen och transfertåget, AeroExpress, var av god standard, började jag efterhand få mina fördomar om Ryssland bekräftade – små slitna stadsvillor från 40-talet varvades med grå sovjetskrapor, ensliga isflak på floderna och leriga småvägar på min 30 minuters resa mellan flygplatsen och centrala Moskva målade upp precis en sådan bild jag haft i sinnet. Ryssland liksom ska vara snömodd, lera, betong och allmän öststat. Salladskålen i SubWay-mackan gjorde förresten inte saken bättre.
Till sist nådde jag Belorusskaya, min utgångspunkt till tunnelbanenätet. Därifrån skulle jag ta mig till Tverskaya och därefter till Kuznetsky Most. Inga problem. Bara några stationer och ett enda byte. Det skulle bli en cakewalk. Det hade det säkert varit också, om det inte hade varit så att alla skyltar i Moskvametron är skrivna på kyrilliska. Det är förvånansvärt påfrestande att inte kunna kommunicera eller läsa. Jag brukar alltid kunna reda mig i världen – jag talar utmärkt engelska, god tyska och något spanska. Dessutom talar jag med händerna, som den värsta italienare – min förmåga att använda universellt teckenspråk är med andra ord inte att förakta. Men här kände jag inte igen ett enda talat ord och kunde bara fantisera om vad som stod på skyltar som Тверская eller Кузне́цкий Мост.
Här skulle man kunna tro att sagan slutade – att jag i skrivande stund skulle ligga som ett förtorkat skelett nere i de djupa tunnlarna – men faktum är att jag hade förutsett den kyrilliska katastrofen. Jag hade skrivit ner alla viktiga platser och namn på just kyrilliska i min skrivbok så att jag skulle kunna navigera genom att visa och peka för någon av urinvånarna och därigenom få anvisningar. Det visade sig trots det vara svårare än väntat, också med en metrokarta som visade både latinska och kyrilliska bokstäver; jag hade skrivit ut den innan avresa. Moskvaborna verkar vara vanedjur som sällan kliver ur hjulspåren – de flesta visste inte riktigt vad jag menade när jag pekade på kartan, och ännu värre blev det när jag pekade på gatunamnet där hotellet låg. Ingen verkade ha varit uppe på ytan.
Jag satte dock av med min väska, som trots mina goda avsikter var på tok för tung för att jag skulle kånka runt på den, vilse i världens andra största tunnelbana. Jag började bli rätt lagom stressad och insåg tidigt att jag inte skulle hinna till mitt möte. Hade jag bara inte missat AeroExpressen så hade jag haft en extra halvtimme till förfogande, men nu tickade klockan allt närmare kalle. Metron är rörig och vid första mötet mycket svår att orientera sig i; till och med medelstora stationer kan mycket väl vara i paritet med Stockholm C. Till att börja med åkte jag åt fel håll, men insåg det ganska snabbt och åkte tillbaka. En vodkaluktande karl med sneda glasögon ville absolut hjälpa mig, men han talade inte ett ord av något annat språk än ryska. Han släpade runt på mig ett tag, innan han själv fick fråga en polis om vägen. Jag blev skitnervös, eftersom alla reseguider varnat för de korrupta Moskvapoliserna. Men det var OK. De visade upp mig mot ytan och jag insåg när jag kommit upp att jag kommit av på fel ställe. Det var Lubyanka – inte Kuznetsky Most.
Så jag fick fråga mig fram. Jag hade hört Teatralniy Proezd uttalas, så jag kunde i alla fall ställa frågan. Däremot hade jag svårt att förstå svaren jag fick. Jag försökte ringa min intervjuperson och hotellet, utan att komma fram – jag verkade slå fel nummer. Efter några försök fick jag tag både på hans hustru och på hotellet. Hustrun kunde berätta att han inte var hemma: ”Han ska träffa dig just nu”. Hotellet i sin tur kunde meddela att ingen frågat efter mig. Jag var övertygad om att jag missat intervjun när jag anlände till hotellet – en timme försenad till mitt möte…
anguin.wordpress.com 