Det verkar på något vis som om hela jag tystnat. Det känns knappt som att jag längre tänker tankar som kan sättas på papper. Just nu är mina tankar och känslor så oerhört grunda att jag genast kan se botten på dem, och det gör inte direkt att jag hittar inspiration att skriva. Men kanske ska jag inte tänka på det viset. Kanske ska jag bara sätta mig och skriva, precis som jag gör nu, trots att det tar emot.
Luften är sval, men ljuset andas vår. Molntussar på himlen, sol och krokusar i rabatterna. De har förvisso inte slagit ut ännu, men det är nog bara fråga om några dagar. Men det är inte vår ännu. Inom mig hukar själen, tillknycklad och morgonsur. Den väntar på ljus, lediga dagar och på att jag ska bli frisk så att jag slipper gå runt och känna mig svag och trött. Jag är snart där. Ett par resor till andra städer kommer att bana väg för mig fram till påsk, då jag kan få vila, äta gott och umgås med mina kära. Det är tid som jag så väl behöver, för jag känner att jag är tung och oinspirerad. Blasé. Besviken. Inte intresserad av något. Jag måste samla mig. Måste hitta en väg ur det här gråa.
anguin.wordpress.com 
Ann
/ 24 mars, 2012Och nu har jag tvingat mej. Det satt djupt inne. Och jag vill inte läsa vad det blev. Men det blev. Och saker hände inuti mej. Och jag behöver en motpol. Jag vill att du skriver om det som gör en människa till det vackraste av allt.
Lilla Blå
/ 21 mars, 2012Hög igenkänning där. Vet samtidigt att enda vägen till att skriva är att börja… vare sig det blir skit eller guld. Endast med idoghet lossnar det. Inspirationshelvetet tar ofta långa semestrar. Längre än man själv har råd med. Har också ett par korta utflykter innan påsk som jag sätter min tillit till. Kanske vaknar något till liv innanför pannbenet. Annars får man väl bara chilla lite med en bra bok och några vettiga promenader. Klappa sig själv på kinden då och då. Man har rätt att vara tung och seg ibland. Men visst fan är det tråkigt?
Anguin
/ 21 mars, 2012Ja. Hemskt tråkigt. Och det är så mördande att tvinga sig till skrivande när man känner att man är lika vass som en blind råtta på Anticimex årsmöte… Men det får gå.