Min dotter vill ha så mycket av mig. Hon vill ha mig med allt vad det innebär. Hon vill att jag ska gosa, spela spel, torka rumpan, snyta näsan, hämta ditten, hämta datten, komma och titta, borsta håret och lite till. Jag har inget emot det, men vissa dagar är det jävligt tungt. Som idag. Prinsessan har varit kräksjuk sedan natten till fredag och det är först i natt som jag fått sova mer än två timmar i stöten, utan att stiga upp för att byta lakan, trösta, hämta vatten och tvätta av spyor. Kräksjukan kom lagom efter en treveckorsperiod med behandling mot springmask – dammsuga sovrummen och toaletten varje dag. Tvätta toaletten varje dag. Byta lakan två gånger i veckan. Byta handdukar varannan dag. Tvätta rumpan två gånger dagligen. Extrem handhygien. Och en sjuk, jävla massa tvätt. Hela sovrummet är fyllt med tvättade lakan och annan tvätt. Skåpen är i stort sett tomma. Jag hatar att vika tvätt, men jag måste. Det hänger över mig som en bila och jag kan bara sucka. Vill. Inte.
Och det är då Prinsessan klänger som mest. Det är då hon drar fram allt mellan himmel och jord på golvet. Det är då hon säger att hon inte vill ha någon pappa för att jag inte vill spela Bamses tråkiga jävla honungsjakt för trettionde gången. Hon har piggnat till efter sjukan och vill helst ut och springa. Hon är rastlös som en ål i en hink och för varje gång hon säger ”snälla pappa, sitt med mig!” stönar jag av skuld och skam och vet inte var jag ska bli av. Tvätten måste slutligen vikas. Maten måste lagas. Jag borde dammsuga för det är skitigt här. Och disken har växt tillbaka som genom ett trollslag, trots att diskbänken var ren som pärleportens egen trappa igår.
Just nu har jag ont i axlarna och känner mig jävligt uppgiven, men det är en nåd att dottern ville ”leka att hon sover” och faktiskt somnade. Nu ska jag glo på en rulle. Och vika tvätt.
anguin.wordpress.com 