Runt klockan 00 grät Prinsessan. Hon ropade efter vatten och jag snubblade upp i mörkret för att hämta ett glas. Jag snavade över leksakerna på hennes golv och gav henne glaset. Hon var varm och jag svor lite inombords. ”Inte sjuk nu” tänkte jag, och hoppades att hon bara var varm. För en halvtimme sedan grät hon igen. ”Pappa! Jag har ont i huvudet! Hämta nåt att kräkas i!” Nejnejnejnejnejnejintekräket! Prinsessan! Skynda dig till toaletten! ”Bröööupp!” Fan! På så jävla många nivåer. Fan för att hon måste genomlida det här! Fan för att JAG måste genomlida det här. Fan för att jag måste tvätta kräklakan mitt i natten. Fan för att fästmön skulle komma på besök i morgon och att hon nu inte kan. Fan för att imorgon är en rolig och framför allt viktig dag på jobbet. Fan för karensdag och inkomstbortfall som jag inte har råd med. Fan. Kort sagt. Vi hörs väl i nästa vecka…
Föregående inlägg
Att fly från zombies
Att fly från zombies
Nästa inlägg
En stark värdering
En stark värdering
Lämna en kommentar
anguin.wordpress.com 