Jag sprang i 25 minuter utan att stanna. Det var helt jävla fruktansvärt, kroppen höll – för omväxlings skull – men det är smärtsamt, smärtsamt tydligt att jag blivit 20 år äldre. Jag är inte längre löpare på elitnivå. Jag är inte ens motionär. Normalt sett får jag en sån jävla kramp i benen att jag inte kan fortsätta. Men den här gången fungerade det. Det gick. Jag klarade det. Kanske var det för att jag jagades av en hord zombies efter att ha överlevt en helikopterkrasch – det är en väldigt bra motivator att höra de odödas stön och känna deras sura andedräkter i nacken. Fast inte på riktigt.
Jag laddade ner en app till min telefon och den fick mig äntligen från soffan. Slutligen har hurtighetslobbyn hittat ett sätt att komma åt alla gamers och soffpotatisar som allra helst skyr dagsljuset som kolera och träning som pesten. Jag har tjatat om att börja träna hur jäkla länge som helst, men inte gjort något åt saken – förrän idag. När Prinsessan var på barngymnastik körde jag igång. Som av en händelse upptäckte jag att det finns en löpslinga bakom skolan där gymnastiken äger rum. Så jag aktiverade appen och guidades igenom ett ”spelscenario” på en dryg halvtimme. Det var skitkul och rätt lagom stressande – när en zombie i spelet börjar komma nära, börjar det pipa i lurarna, och pipandet blir snabbare ju närmre den kommer. Och då springer jag allt vad jag kan. Appen heter Zombies, run! och är en kombination av en löpträningsapp och ett spel. Helt enkelt väldigt kul – och precis vad som krävdes för att få mig att ta mig i kragen!
anguin.wordpress.com 