Jag ville nog skriva om ingefära. Eller kanel. Eller om chili. Eller om paradisfrön kanske! Eller Shiso! DET är det inte många svenskar som smakat! Men så pratade jag med fästemön.
”Du är en kummin-man” sa hon, och jag undrade om hon hade rätt.
”Kummin? Njaa… Är jag inte mer en ingefärakille? Eller en chilisnubbe?”
”Nej. Du är kummin. Varlig, mustig och distinkt.”
Jag gillar kummin, men om jag har en favoritkrydda – alla kategorier – så är det svartpeppar. Det kan man använda till precis allting, till och med till efterrätter. Låt vara att jag gillar den för att den är så allround – inte för att den kanske är allra godast i jämförelse med alla andra kryddor. Men om jag tvingas tillbaka till basic – om jag fick välja en enda krydda – då skulle det vara svartpeppar. Att mala svartpeppar till Carbonaran, till köttgrytan eller till vad som helst är en härlig syssla. Jag sliter vid min tunga gjutjärnsmortel och skakar ut den finmalda kryddan i handen. Och den doft som sprider sig i köket är helt fantastisk. Oljig, lite syrlig, hög och genomträngande, men ändå lite hemlighetsfullt gnolande; en doft som vill vara för sig själv, men som gärna bjuder in om man söker den.
Jag tror att jag till stor del lagar mat med näsan. Min näsa är rätt stor. Min fästemö kallar den ”schnabel” och jag får erkänna att jag inte är så värst förtjust i epitetet, men det får väl gå – så länge hon är nöjd så. Min näsa är inte bara det som först kommer att knäckas om jag går in i en vägg – den är också, tack vare sin storlek, en fantastisk luktapparat. Jag vet att ni nog inte tror mig, men jag kan känna på lukten när riset är färdigt. Och jag kan känna på lukten om kokvattnet är tillräckligt saltat. Såna nosfärdigheter är en klar fördel om man lagar mat.
Men svartpeppar var det ju. Visste ni att svartpeppar och vitpeppar kommer från samma växt? Svartpeppar är den omogna frukten, som torkas, medan vitpeppar är själva fröet som helt skiljts från fruktköttet. Peppar är en hel vetenskap, utan tvekan, lika tveklöst som jag tycker bäst om svartpeppar framför vitpeppar. Små skrynkliga, svarta korn – som var gröna innan de torkades – har jag i stort sett i all mat. Prinsessan har proklamerat att hon ”inte gillar peppar”, men trots det äter hon oftast maten jag ställer fram. Och jag har som sagt peppar i allt jag lagar. Så lurad hon är!
anguin.wordpress.com 
Ann
/ 29 februari, 2012Så glad du låter. Och snacka om att jag kände doften genom mobilen. Kändes som att carbonaran dimmade ner skärmen. Somnar hungrig och leende. Tack för ditt inlägg Mr Kummin.
Anguin
/ 1 mars, 2012Tack för att du läser! Vem vet? Kanske kommer Herr Kummin och hans fästemö och lagar mat åt dig en dag..?
Ann
/ 2 mars, 2012Det skulle jag gilla. Och nu ska jag försöka mej på inlägget om tro, hmm, inte det enklaste för min del. Men jag bangar inte.