Hon som väntade

De nya strumpbyxorna satt perfekt och hon var nöjd med sin sparsmakade make up. Hon hade in i det längsta velat över om hon skulle ha utsläppt hår eller uppsatt, men till sist hade hon fått så bråttom att hon bara borstat igenom det och låtit det vara. Hon satt på en parkbänk i Pildammsparken och det var småkylig, men solig vår. På Pildammarna simmade redan gäss, änder och svanar och hon tänkte att det skulle bli skönt att äntligen få lite ljus.

Hon satt med händerna i knäet och iakttog tyst de dykande änderna. Mellan ögonbrynen syntes en liten rynka när fåglarna kom ihop sig över något. Deras skrän störde henne i hennes funderingar och dessutom tyckte hon inte om tanken på att änderna skulle kunna göra varandra illa. Då var det bättre när de flaxande och rusande över vattenytan tog fart för att lyfta mot den bleka himlen; hon log varje gång, för det såg så roligt ut. De var fina där på avstånd.

På andra sidan vattnet gick en man i grå kostym och hon sträckte på sig för att se bättre. Nej, det var ingen hon kände igen. Hon suckade och återgick till änderna, samtidigt som hon tankspritt grävde i handväskan. Det var en fin väska. Den var gjord i brunt, fint skinn och hade en liten ficka för handskar. Spännet var kanske förgyllt. Eller så var det gjort i polerad mässing. Det kunde göra det samma – det såg ut som guld, speciellt så här i solen. Hon älskade väskan innerligt. Egentligen var den alldeles för dyr, men födelsedagspengarna från pappa hade gjort att hon fallit för frestelsen. Hon hade sett den genom ett skyltfönster på Östra förstadsgatan och hade som styrd av högre makt gått in i butiken och köpt den. Hon hade slängt kvittot så fort hon kom ut på gatan och i butiken hade hon stängt öronen när expediten bad henne betala. Hon hade öppnat portmonnän och sträckt fram födelsedagssedeln mot kvinnan bakom kassan. Hon hade inte räknat växeln, utan bara tagit sin väska och gått ut. Hon visste att personalen tittade efter henne när hon gick; det var lite konstigt att någon som gick klädd som hon gjorde hade råd med en så dyr väska. Inte för att hon klädde sig illa, men det var sant att hon inte hade råd att ha på sig det allra finaste. Ibland överfölls hon av små ögonblick av ånger, men för det mesta var hon så glad för sin väska att den hade fått kosta vad som helst. Genom sina tunna skinnhandskar kände hon spegel, läppstift, hårborste, puder, nycklar och kajal. Näsduken var svårare att hitta, men det gjorde hon ändå till slut.

En andhane vankade fram till henne och kväkte uppfordrande. Pärlögonen stirrade på henne och det gröna huvudet vickade försiktigt av och an. Hon vände skospetsen mot honom och han gav sig iväg längs gångstigen på sina simfötter. Hon såg efter honom tills han försvann bakom en sten. Solen gick i moln, och det blev genast kallare. Hon tog spegeln ur väskan och kontrollerade sminket. Allt var som det skulle. Till och med hatten satt som hon ville ha den. Hon skulle göra gott intryck.

Hon slog igen spegellocket och upptäckte en rundlagd man med gammeldags mustascher och en elegant halmhatt. Han bar kostym och i västen hängde en klockkedja. En örnnäsa satt under pigga ögon som skuggades av vita, borstiga ögonbryn.

”God dag.” hälsade han. ”Får jag slå mig ner?” Hon nickade.
”Det går bra.”

Den gamle satte sig med möda ner på bänken och vilade sin käpp mellan knäna. Han prasslade i kavajfickan med en papperspåse, som han efter en god stund fiskade upp. Så harklade han sig och strök sig över mustaschen. Hon visste att han sneglade mot henne, men låtsades försjunken i handväskans innandöme. Han harklade sig igen, men om det tog hon ingen notis. Till sist brummade han:

”Jag brukar komma hit och mata fåglarna. Jag går alltid till den här bänken förstår fröken, och just idag skulle det visa sig att här på sätt och vis var upptaget.” Hon svarade inte, och han försökte igen, samtidigt som änderna, som verkade ha känt igen honom, nu började sätta kurs på bänken där de satt:
”Jo, det ska jag säga. Det är så trevligt när de kommer. Det är ingen hejd på dem – de tycker att det är så gott med gamla brödsmulor och några av dem har jag fått att äta ur handen på mig. De är nästan tama. Se här! Nu kommer de!”
Hon lyfte blicken ur väskan, såg änderna och drog genast upp benen under sig. Mellan ögonbrynen kom rynkan tillbaka, djupare den här gången, och munnen smalnade av. Den gamle, som redan börjat kasta smulor åt fåglarna, hejdade sig.
”Det är ingenting att vara rädd för, unga fröken. De är inte farliga.” Hon satt spänd och tyst, uppkrupen på bänken. Han gav henne en blick och tog några steg i riktning mot vattnet, där han omsorgsfullt skakade ur papperspåsen. Gräset omkring honom fylldes genast av en kväkande massa av fågelkroppar. Han borstade av händerna, stoppade papperspåsen i fickan och gick tillbaka till bänken. Han satte sig åter ned.
”Ser Ni den vita därborta?” han pekade. ”Jag kallar henne Sofie. Efter min dotter.” Han skrockade. ”Det händer att hon följer mig en bit på vägen när jag går hemåt. Ankan då – inte min dotter. Hon bor i Stockholm förstår Ni.” Han skrattade, och studerade sedan änderna under tystnad. Brödsmulorna började snart ta slut och fåglarna begav sig i olika riktningar därifrån. Han lät blicken följa Sofie när hon simmade ut i Pildammarna och suckade sedan. Han log vänligt:
”Faran är över fröken! Ni kan sätta ner skorna igen.” Hon satt kvar. Solen, som höll på att gå ner, kikade åter fram bakom molnen.
”Vem väntar Ni på? En pojke?” Hon gjorde ingen ansats att svara. Den gamle log igen och stötte sin käpp i marken, innan han reste sig. ”Nej. Det börjar bli kallt. Adjö fröken.” sade han, innan han nickade åt henne och började gå bort mot Södervärn. Hon kunde höra hans korta steg skrapa i gruset innan hon åter var ensam med sina tankar.

På avstånd kunde hon se ett flanerande par gå arm i arm. Hon tittade länge efter dem. Så reste hon sig plötsligt och suckade. Mannen hade haft rätt – det började bli kallt. Hon rös. Rynkan mellan ögonbrynen kom åter, medan hon raskt svepte kappan omkring sig och började gå mot biblioteket. På marken slängde hon en hopknycklad papperslapp. På bänken stod handväskan kvar.

Föregående inlägg
Nästa inlägg
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: