Resenären

Ann vill höra om den resa jag helst vill göra och hur det ser ut när jag når dess mål. Och det ska hon få. Om hon godkänner den här resan är allt som det ska. Annars får hon säga åt mig att skriva ett nytt inlägg.

Jag hade varit vaken sedan muezzin kallat till Fajr. Jag kunde inte somna om. Ljuset tryckte sig in mellan de gamla fönsterluckorna och det hade redan börjat bli varmt. Jag låg på sidan, naken eller halvt snärjd av de salta lakanen, och lät blicken följa dammkornen som bara verkade finnas i ljusknippena från fönstergluggen. På golvet låg min flaska. Den hade fallit i golvet under natten och krossats, inte helt olikt mina drömmar och planer. Kanske var det det jag vaknade av. Kanske hade jag sträckt mig efter den i sömnen och stött till den? Skärvorna var det första jag såg när jag öppnade ögonen och jag svor tyst. Det var ett helvete att få tag på sprit här – whisky i synnerhet.

Utanför började dagen. Jag hörde Ayham ropa till förbipasserande om sitt nybakta bröd. Någon drog en kärra längs med gatan. Kanske var det några som grälade; det var svårt att säga. Vatten. För helvete, jag måste ha vatten. Huvudet mumlade av utdragna pulsslag, som vågorna nere vid stranden vid Essaouira. Jag försökte fukta munnen, men det gick inte. Något att dricka, för fan! Whisky. Vatten. Vad som helst. Jag satte mig sakta upp i sängen. De gamla fjädrarna smällde och knarrade. Dammkornen i ljusblixtarna från fönstret iakttog mig stilla.

Det svala stengolvet var skönt mot mina varma fotsulor när jag ostadigt steg ut i korridoren. Herr Sumra kastade en blick på mig och skakade på huvudet innan han vände och gick mot trappan. Jag sket fullständigt i vad han tyckte. Vad fan, han hade ju själv en kuk, så vad var problemet? Jag var väl naken om jag ville det. Inne på toaletten fanns tvättfatet och i det fanns det vatten. ”Inte dricka”, intalade jag mig själv. Bara skölja ansiktet. Och munnen. Jag tvättade febersömnen ur ansiktet och lät ljumna små rännilar av vatten leta sig igenom skäggstubben ner över bröstet och magen. Jag darrade när jag ställde mig för att pissa, utan att bry mig om att det stänkte över benen. Små droppar när pisset träffade det gulnade porslinet.

Jag gick in på rummet igen. Det var inte precis det bästa rum en västerlänning kunde hyra, men det var billigt. Det passade mig, i all sin enkelhet, med sin pall, sitt bord och sin uråldriga säng. Jag började sakta klä på mig. Strumporna behövde tvättas, men inte idag. Kalsonger. Byxorna. Skjorta, en som inte var så smutsig. Hängslena över axlarna och så jackan. Fötterna i kängorna. Yrseln gjorde ett språng i huvudet när jag böjde mig ner för att knyta kängsnörena. Vid dörren hängde väskan på sin krok och jag slängde den över axeln. Sängen fick vara som den var – jag hade ingen ork att bädda den och dessutom behövde lakanen vädras. Jag tog mig sakta nedför trappan och gick över innergården. Solen var redan alldeles för varm, det insåg jag redan innan jag gick över en av de solfläckar som gjorde marken nästan vit.

Lilla Fayruz kikade ut från en dörröppning och vinkade. Hennes mamma låtsades inte se mig. Hon rakade istället ut glöden ur ugnen och skulle snart skjuta in bröden. Om bara en liten stund skulle den skuggiga gården dofta underbart av nybakt bröd. Förr hade jag stannat kvar och väntat; Nuriyahs bröd var fantastiskt gott, och hon bjöd mig gärna. Förr såg hon mig lite som en gäst. Nu ville jag inte besvära henne, och hon ville inte besväras av mig – en bakfull man som knappt ens hälsade längre.

På gatan var solen obarmhärtig och jag skyndade på stegen så gott det gick för att komma in i soukens skugga. Jag köpte apelsinjuice av en gammal man med skägg och vita ögon. Han log och nickade vänligt åt mig när jag gav honom dubbelt så mycket som han begärt för drycken. Han räckte mig en plåtmugg och jag satte mig ner bredvid honom för känna citrusdoften. Jag slöt ögonen och drog ett djupt andetag. Min kantstötta kropp slappnade av. Jag drack. Tömde muggen i långa klunkar. Det smakade gott och jag tyckte att jag kände mig piggare. Kroppen tycktes darra lite mindre och det kändes som om hjärnan vaknade till. Den gamle betraktade mig försynt genom de blinda hinnorna när jag slutligen reste mig. ”Allah Maak”, sade han, när jag begav mig av mot soukens kryddiga dunkel.

Marrakech, för helvete. En stad så full av människor att jag aldrig kunde förstå hur de kunde få plats. Samtidigt kunde den vara så tom att man ibland undrade om man var ensam i världen. Om nätterna kunde det vara svalt, med en månskära som skymtade genom fönsterluckorna. Vajande palmer. Insekter som surrade. En sval bris. Om dagarna puttrade staden som en vildjäsning. Det verkade som om Marrakech hade rum för minst en av precis varje sort, och de kom alla dit, som om de varit bjudna – hippies, försäljare, feta britter, par på smekmånad, backpackers, imamer och amerikanska säkerhetstjänsten. Och så jag. Till vänster El Bahja-moskén, till höger turister – rakt fram Souk El Bahja. Jag ökade på stegen för att jag kände att jag kunde, och för att turisterna till höger inte var turister. De gick inte som turister. De gick som om de visste var de var på väg. Och de var inte marockaner.

Jag vek snabbt av till vänster och klämde mig förbi en man som ville sälja mig kopparkastruller, samtidigt som jag ganska bryskt sköt en träsnidare åt sidan. Det luktade cederträ. Kängorna rörde upp damm då jag småspringande tog mig fram genom gränderna och den röra som är soukens kommers. Jag slängde då och då en blick över axeln. Inget. Men jag saktade inte in. Om de visste att jag var här, så visste de också vad jag gjorde i stan. Och de skulle göra allt för att hindra mig. Det blev till att ändra planerna. Det fick ske idag. Nu. Jag ökade på ännu mer. Kalsongerna skavde in salt i ljumskarna och jag fick blinka när svetten bröt sig in mellan ögonlocken. I mitt tillstånd var det en jävligt dålig idé att rusa genom souken med en axelväska som taktfast misshandlade höften samtidigt som den fastnade i precis allt – det var mer tur än skicklighet att jag lyckades undvika att riva ner en trave hinkar, en hög persikor eller tre tygbalar staplade på varandra. Det var en jävligt dålig idé att göra vad jag planerade idag. Kanske var det en jävligt dålig idé från början till slut. Det kunde kvitta. Det var det enda jag hade kvar. Det enda jag verkligen ville göra. Huvudvärken, som nästan försvunnit, kom tillbaka. Luften var fet och syrligt ljummen. Det luktade för mycket piss, djur och människa. För mycket svett och kryddor. Det kändes som att andas våt bomull. Världen skakade när jag rusade fram och jag kippade efter luft, men jag stannade inte. Jag var tvungen att vara först.

Höger, höger och sen höger igen. Sen ledde gatan svagt till vänster och sluttade nedåt. Här fanns mindre folk och luften var lättare att andas. Yrseln fick mig att trampa snett och jag fick kämpa för att återfå balansen, innan jag störtade nedför sluttningen. Vänster, sen höger. Snart framme. Hjärtat smällde högt därinne, som köttiga pisksnärtar. Andhämtningen var för tung och det smakade blod och gammal fylla i munnen. Nu vänster. En gata kvar. Jag stannade och stödde mig mot en husvägg. Stod kvar i någon minut för att hämta andan och torkade svetten från överläppen. Spottade slem. Och så började jag gå. Hjärtat bultade fortfarande därinne och andningen var svår, men kängorna lämnade avtryck efter avtryck när jag steg för steg närmade mig.

Huset var gammalt men välskött. Utanför fanns bord och korgar fyllda med frukt och grönsaker. En bred, solblekt markis, som en gång måste ha varit röd, skuggade frukten och den unge mannen som förestod verksamheten. Han bollade förstrött med ett äpple som han tappade på marken när han såg mig och gjorde en ansats att rusa in genom det mörka dörrhålet. Jag fångade hans blick och skakade sakta på huvudet. Han blev stående. Blicken flackade och han drog sig undan när jag kom närmare. Jag ignorerade honom – det var inte honom jag sökte. Jag stoppade handen i väskan och steg in genom dörrhålet.

Vid bordet satt han och åt frukost. Han var orakad och okammad, men klädd. På bordet stod labneh, bröd och oliver. Det luktade cigarettrök, och han hade inte tvättat sig nu på morgonen. Han drack thé – det kunde jag känna på doften. Och så var det typiskt honom; han tyckte inte om kaffe. Mitt emot honom satt en kvinna jag inte kände igen. Hon vände sig överraskat om när jag sköt pärldraperierna åt sidan. Hon hade inte heller tvättat sig, och de hade haft sex bara för en stund sedan. Han reste sig häftigt upp, men jag hindrade honom med en handrörelse.

”Du vet varför jag är här.” sa jag. Han nickade. Jag var tyst, men nickade åt kvinnan, som oroligt stirrade på mig med uppspärrade ögon. Han tog några steg mot henne, böjde sig ner och vände hennes ansikte mot sitt. Han kysste henne. Viskade några ord till henne. Smekte hennes kind. Sedan rätade han på sig. Hans vita skjortbröst var vänt mot mig och i de nästan kolsvarta ögonen speglades uppgivenhet och kanske någonstans också acceptans. Ansiktet var uttryckslöst. Han slappnade av i axlarna och lät händerna sjunka ner. Från väskan kunde jag känna en knappt förnimbar doft av olja blandat med något salt och surt.

”För att du tagit mitt allt.” sa jag stilla, samtidigt som jag vek väsklocket åt sidan och drog fram pistolen.

Annons

Publicerat av Anguin den 31 januari, 2012

https://anguin.wordpress.com/2012/01/31/resenaren/