En mardröm

Det har hänt mycket i helgen. Prinsessan har haft sitt första födelsedagskalas och hade kompisar från dagis här, samtidigt som fästmön var här med sina två små. Det var full fart från morgon till kväll. Kul. Skönt. Men också påfrestande. Det var mycket städning och mycket marktjänst i övrigt, och så är det trångt för fem människor att bo i en trea. Allt sammantaget, blandat med ett samtal jag hade tidigare i veckan, gjorde att jag var så stressad att jag inte ens märkte att jag var stressad. Jag blev varse det hela när jag märkte hur nära känslorna jag var. I går kväll ledde det till en urladdning med fästmön och att jag knappt kunde sova; jag kunde inte sluta tänka på hur mitt liv skulle se ut utan Prinsessan och det ledde till att jag bara grät och grät tills huvudet värkte och jag inte orkade längre. När jag lugnat mig kom orden, bilderna och känslorna tillbaka. De studsade fram och tillbaka i medvetandet. De växte tills de tog all plats. Så grät jag igen, tills det tog slut. Men. De var ändå där när jag somnade. Och där när jag vaknade igen. Det var fruktansvärt.

Jag har fortfarande svårt att värja mig i detta nu. Det finns tårar som ligger på lur och ett bröst som värker av oro och sorg. Tankar som smyger mot det fasansfulla scenariot där jag mister mitt barn. Idag har jag tittat på henne. Lyssnat på henne. Känt hennes lukt. Varit med henne så mycket jag förmått. Haft henne i famnen. Lekt, kramats och pussats. Jag har sugit in varenda liten förnimmelse av min älskade dotter och förbluffats över att hon är mitt barn. Jag har undrat så hur det kan komma sig att hon är min – att jag kunde få något så underbart bortom all fattning. I morgon ska hon till sin mamma igen. Jag saknar henne redan så att jag är tjock i halsen. Bröstet känns som en stor tomdunk, axlarna är spända och armarna värker av längtan efter att få hålla henne.

Jag har suttit vid hennes säng och lyssnat på hennes andhämtning. Jag har försiktigt strukit henne över håret. Sett hennes små anletsdrag i det dunkla ljuset och inte fattat hur hon kunnat bli så vacker. Det finns ingenting i hela världen som är vackrare och ingenting jag älskar mer. Jag är så tacksam över henne och jag ber att jag aldrig någonsin måste skiljas från henne. Jag skulle gå sönder utan henne; mitt lilla, fina barn. Min älskade lilla femåring.

Föregående inlägg
Nästa inlägg
Lämna en kommentar

2 kommentarer

  1. Ett stenkast från Fyndet

     /  29 januari, 2012

    Så fina ord.

    Ja blotta tanken på att barnen ska försvinna gör mig alldeles kallsvetttig! Det räcker med varannan veckas frånvaro…

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: