Att tala ur skägget

I morse låg Prinsessan och jag och pratade. Jag kröp ner i hennes säng och väckte henne. Vi pratade om hur veckan varit, och vad vi ska göra resten av tiden vi har innan hon ska till sin mamma. På lördag ska det bli kalas – ett tredje födelsedagskalas. Det blir liksom ett hejdundrande firande när man bor på två ställen. På lördag är det alltså min tur att ansvara för kalaset. Prinsessan har för första gången bjudit kompisar från dagis; jag antar att fem år är en lagom ålder för det. Däremot är det osäkert hur många som kommer – O.S.A. är i morgon och jag har hittills fått ett återbud, men inga bekräftelser. Som tur är kommer flickvännen och hennes två barn, så det kommer att bli ett litet kalas oavsett.

”Kommer mamma på mitt kalas?” undrade Prinsessan. Jag har undvikit frågan tidigare och det har gått bra – kanske för att den inte varit så direkt. Men den här gången svarade jag.
”Nej, det gör hon inte.”
”Varför det?”
”Ja, vet du…” och sen sa jag det: ”Du vet, Prinsessan, att förut älskade mamma och pappa varandra och bodde tillsammans. Och vi fick dig. Men så träffade mamma Nyamannen och så blev hon kär i honom. Och därför tycker pappa inte så mycket om honom – för pappa blev ledsen för att mamma inte ville vara tillsammans med mig längre. Jag tror att det är lite likadant för din mamma – hon vill inte träffa Å just nu. Och eftersom Å kommer på ditt kalas kanske det inte är så bra att mamma också kommer.” Prinsessan var tyst.

”Förstår du gumman?” frågade jag till sist. Hon nickade. ”Men vet du; Nyamannen är ju jättesnäll mot dig och han tycker om både dig och mamma väldigt mycket. Det är bara det att pappa och Nyamannen har bråkat och så är vi lite ovänner kan man säga. Men det viktigaste är att både jag, Å, mamma och Nyamannen älskar dig. Det vet du va?”
”Ja. Men har man bråkat så kan man ju bara säga förlåt till varandra pappa.”

Det kanske hade varit bäst om jag inget sagt, men å andra sidan kan vi inte dölja problematiken för henne hur länge som helst. Hon börjar bli stor och fattar alldeles säkert mer än jag inser. Nu är det inte så att jag går runt och kokar av ilska och hämndbegär mot Nyamannen – långt därifrån – men det vore osant att säga att jag tycker om honom, eller att vi är vänner. Förvisso är det ganska längesen, men vissa saker är inte så enkla att förlåta.

Föregående inlägg
Nästa inlägg
Lämna en kommentar

12 kommentarer

  1. Vet du, jag tror att du kommer att förlåta. För både din och prinsessans skull. För alternativet att inte göra det är sämre. Men det är bara vad jag tror. Och utöver att tro så har jag skrivit om det bästa med vårt hus men jag tror inte att det blir godkänt för det handlar egentligen inte om huset. Och sen ser jag fram emot att få läsa när du skriver om den resa du allra helst vill göra och hur det ser ut när du når resans mål.

    Svara
  2. Ja, det är ju egentligen inte du som ska behöva ta den förklaringen. Jag bara tänkte att det inte är ett barns börda att bära att mamma valde en ny man så nu älskar hon inte pappa mer. Eller att du inte gillar nya mannen.

    Det viktigaste är nog att som barn få höra att alla älskar henne oavsett, och att hon känner det. Utifrån allt man läser här så råder det ju ingen tvekan om att så är fallet, att Prinsessan är högt älskad!

    Förresten så läste jag din förra blogg och vet således Prinsessans riktiga namn och jag tycker att det är SÅ fint!

    Svara
    • Ja du Sandra… Det är så jäkla svårt det där. Du har förstås rätt i att Prinsessan inte ska behöva bära på negativa känslor på grund av vår skilsmässa, men jag vet inte hur jag ska gå tillväga i vardagen utan att på något vis nämna det. Nåja. Vi får ta en dag i taget.

      Jag tycker också om Prinsessans riktiga namn. Ibland fattar jag inte att hon är min ens en gång – som någon sa: ”Hur kan du som är så ful ha fått ett så vackert barn?” 🙂
      Ditt namn är inte så tokigt det heller – du är namne med min syrra faktiskt.

      Svara
      • Det som Helga sa tycker jag också är viktigt, och bra att du gör, att bekräfta att hon får älska Nyemannen hur mycket hon vill och att du är glad för att deras relation fungerar fint. För det är du nog innerst inne, det hade varit så mycket värre om han inte tyckt om Prinsessan alls.

        Kan också svara på frågan du skrev till Helga. Mina föräldrar skilde sig när jag var knappt 5 år. Min pappa flyttade efter ett år till skåne och jag och min mamma stannade i blekinge. Båda mina föräldrar hade då träffat nya partners.

        Min situation kanske var något mer knepig eftersom min pappa är sjöman och jobbade borta fem veckor och var hemma lika många. Så när han var hemma så var jag varannan helg hos min pappa i skåne, varannan jul och nyår och ungefär halva sommarlovet. Sen som typ sportlov och påsklov fick jag bestämma lite själv och brukade oftast dela veckan då också. Om det var något speciellt hos pappa fast att det inte var ”hans” helg så fick jag åka dit ändå och tvärtom om det var nåt speciellt hemma.

        För mig funkade det väldigt bra att ha det såhär, även om jag inte var varannan vecka hos mina föräldrar så följde det ändå ett sorts schema och det gjorde mig trygg och jag kunde t ex planera saker med kompisar och sådant. Det har även alltid varit jättebra mellan mig och mina bonusföräldrar, kan t om tycka att mamma och pappas nya sambo kommer bättre överrens än pappa och mamma gör. Det har också varit bra för om det varit något jag behövt ta upp har mamma och pappas sambo kunnat prata utan att det ledde till bråk mellan mina föräldrar. Om de inte kunde prata med varandra så skrev de ibland brev och på så sätt var det mer sansat.

        Det jag uppskattat mest såhär i efterhand är nog att trots att mina föräldrar inte kommit överrens så har de aldrig pratat skit om den andra föräldern till mig, jag har aldrig fungerat som nån slags budbärare och jag har alltid känt att jag får älska alla fyra utan problem! Har även alltid känt mig älskad.

        Tack för komplimangen, jag är själv rätt nöjd med mitt namn =).

        Svara
        • Och just det, en sak som min pappas sambo sa och som jag minns gjorde allt lättare. Det är okej att vara ledsen för att mamma och pappa har skilt sig, lika okej som det är att vara glad för de nya personerna som kommit in i ens liv…

          Nu ska jag inte skriva fler långa kommentarer till dig =).

          Svara
  3. Vet du vad. Jag är övertygad om att du har gjort din dotter en enorm tjänst genom att berätta för henne precis hur det ligger till. Det är inte omöjligt att hon instinktivt har fattat det mesta redan, och nu bekräftar du hennes misstankar. Det hjälper henne att utvecklas och växa, och gör världen mer begriplig för henne. Om du ljugit och hymlat om saken hade du skapat förvirring och gjort skada.

    Jag tillåter mig att vara så här tvärsäker eftersom jag har varit i ganska precis samma situation som din dotter. Mina föräldrar skildes när jag var fem år eftersom mamma träffat en ny man, som så småningom blev min styvfar. (Med honom har jag haft en strulig relation, med pappa en bra. Men det är en annan historia.) Och som vuxen har jag insett att jag väldigt tidigt begrep hur det mesta låg till. När det gäller så primitiva (mänskliga) känslor som kärlek och svartsjuka har barn en alldeles utmärkt radar.

    Så jag tycker inte att du ska oroa eller förebrå dig ett dugg. Du har gjort precis rätt. Om saken kommer upp igen kan du ju förtydliga att det är helt okej för dig att hon gillar Nyemannen, att hon inte behöver vara lojal med dig och ogilla honom. Fast det verkar som att du redan har sagt det, åtminstone indirekt.

    Svara
    • Tack så väldigt Helga. Om jag ska vara ärlig så har jag haft en del tråkiga tankar om det där. Det känns som om jag sumpade en chans att ”ta det varligt” när jag pratade om det, och jag har sedan dess varit väldigt tydlig med att Prinsessan får älska Nyamannen så mycket hon bara vill – för att han är en del av hennes liv, och tar på sitt sätt min roll när jag inte är där. Men kanske sumpade jag det faktiskt inte? Kanske var det rätt trots allt?

      Svara
    • Kan du förresten tänka dig att berätta lite om hur dina föräldrar gjorde på den tiden det begav sig? Hur bodde de? Hur löste de frågan ”med dig”? Hur ofta träffade du respektive förälder? Och såna grejer…

      Svara
      • Hej igen! Sent svar, hoppas du ser det. Mina föräldrar separerade 1975, på den tiden var det tämligen självklart att barn skulle bo hos mamma. Så det gjorde jag. I början bodde de relativt nära varann, dock inte så nära att jag kunde gå själv. Jag vill minnas att jag var hos pappa varje onsdag och varannan helg.

        När jag var sju år flyttade mamma, styvfar och jag utomlands. Det var väl inte direkt emot pappas vilja, men han var inte glad. Vi var borta i 2,5 år, men jag var hemma hos pappa på alla lov. Längtade något alldeles förskräckligt efter honom. Jag har kvar alla brev han skrev till mig under den här tiden i en särskild pärm. Än idag har jag svårt att skiljas från pappa, jag är alltid rädd att det är sista gången jag ser honom.

        När vi kom hem till Sverige fick pappa jobb på annan ort. Jag bodde i Göteborg och han i Stockholm och så fortsatte det resten av min uppväxt. I början var jag där varje skollov och rätt många helger också. När jag blev äldre träffades vi mer sällan, några gånger per termin, men vi pratade i timtal i telefon, flera gånger i veckan.

        Det konstiga är att jag trots denna begränsade kontakt står min pappa väldigt nära. Han har aldrig varit en vardagsförälder, men ändå så oerhört viktig. Den tid jag var hos honom släppte han allt annat och fokuserade totalt på mig. Jag tror att det var viktigt. Jag har alltid känt mig sedd och tagen på allvar av honom, mycket mer än av mamma. Som vuxen inser jag att det är orättvist mot mamma, det är lätt att vara intensivt närvarande med ett barn man träffar sporadiskt, ingen orkar vara 100% på dygnet runt, men emotionellt står pappa mig närmare. Och att det var mamma som initierade skilsmässan spelade förstås in också.

        Mina föräldrar trots sina konflikter verkligen gillat varann och velat varann väl. Det har jag alltid känt. Mamma har alltid arbetat för att pappa och jag ska ha en bra kontakt, det har varit mycket viktigt för henne.

        Svara
        • Det var väldigt viktiga synpunkter som gjorde mig tryggare om framtiden skulle bjuda på det värsta. Tack.

          Svara
  4. Åh vad svårt det måste vara! Förstår att du bävat inför frågan. Hade min mamma svarat som du gjorde om min pappas sambo så hade jag gått upp i atomer inombords som barn. Men samtidigt håller jag med om att man inte ska ljuga för barn. Men måste de veta allt?

    Som skilsmässobarn känns det nästan alltid som man gör fel när man älskar den andra föräldern, eller dess nya partner, tror jag. För man får skuldkänslor mot den som man är hos just då. Men jag tror att det känns likadant att vara en skild förälder, hur man än gör så får man skuldkänslor mot sitt barn…. Så svårt!

    Svara
    • Ja. Det är helt galet. Jag visste faktiskt inte vad jag skulle säga. Jag vill så klart inte göra någon illa, men i slutändan kommer Prinsessan att fatta. Och det känns dessutom dumt att JAG ska gå runt och hantera en situation som jag tvingades in i. Mitt ex valde att ha det så här, och då får hon på något vis stå för det också. Jag är inte sugen på att ljuga för hennes skull. Det är säkert som du säger; hur man än vänder sig har man ändan bak. Jag får helt enkelt göra mitt bästa, som alltid, och se till att vara där för Prinsessan. Lyssna på henne, svara på hennes frågor och försöka hantera att hon och alla andra inblandade är i en svår sits; i slutändan vill jag ju att vi alla ska kunna vara lyckliga.

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: