Gottegris

Ann har bett mig skriva om min barndoms favoritgodis. Jag tänkte ett kort ögonblick och godis från alla epoker vällde genom sinnet, men jag stannade inom en sekund på en sort som alltid återkommer. Sen gick jag några dagar och grunnade för att få klarhet i om det verkligen är just den sorten som var mitt favoritgodis. Jag minns i alla fall att man kunde köpa den i lanthandeln och på badhuset för 25 öre styck eller vad det var.

När man gick till lanthandeln över den heta, släta asfalten, över den lilla stora vägen, som innan 70-talet fungerat som största farbara led mellan regionens norr och söder, visste man vad man ville ha. När man kom fram och knackade på rutan, öppnade den trutande tanten, som vi kallade Råttan, en lucka ut till trappan, och mina små bara sommarfötter klev upp på den grå, dammiga gamla träpallen som stod där, för att just små knattar skulle kunna nå upp och se härligheterna. Jag var ändå för kort för att se, men det gjorde inte så mycket. Jag visste ju vad jag ville ha. ”En sådan?” bekräftade hon, när hon plockade upp mina bitar med en liten tång. Hon sa faktiskt ”sådan” – inte ”sån”. Och hon hade rätt grov nordskånsk dialekt, så egentligen lät det mer som ”seådan”.

För en tia fick man ofattbara 40 stycken och när man kommit halvvägs mådde man så illa att man sparade resten ”till senare”. Men när man väl tog upp påsen igen hade allt kletats ihop till en stor klump och det var stört omöjligt att få loss enskilda bitar. Jag var som sagt rätt liten när det begav sig, så jag fick mest smaka av brorsan. En ynka bit eller kanske två. Och det var fantastiskt. Ungarna som jag lekte med då var galna i dem, så allt som oftast tog de slut och när jag väl hade pengar fick jag ofta nöja mig med andra sorter.

Jag kommer aldrig att glömma det, även om lanthandeln stängde för ett antal år sedan. Jag har så många minnen därifrån. Jag förstod det inte då, men i backspegeln kan jag sluta mig till att hembyns lanthandel sakta var på väg ur den klassiska lanthandelseran, där allting var bakom disk. De moderniserade så mycket de kunde, men hade ändå ena benet kvar i det gamla. Jag minns det mer som en känsla än som faktiska minnen; jag minns för all del en gammaldags våg, som jag av någon anledning tyckte såg lite otäck ut – som ett mekaniskt djur med en läskigt glad mun av siffror och en lång, röd mätare som åkte fram och tillbaka – kanske för att den var arg.

Kanske var de egentligen inte mitt favoritgodis. Kanske var det romantikens skimmer som gjorde dem så åtråvärda? Bara för att brorsan åt dem? Eller för att alla andra kids gjorde det? För att de alltid var slut? För att de hette nåt så häftigt som Krokodiltårar? SALTA krokodiltårar. Det fanns de med fruktsmak också, men de var inte alls lika goda – och absolut inte lika tuffa som de salta. Sög man hårt och länge på de salta kunde man suga hål på spetsen längst fram, och då rann det ut salt pulver som nästan var för kraftigt för en småbarnsmun. När pulvret väl var borta kunde man tugga i sig själva skalet, som var ganska sött. Härligt! Jag åt alltid en och en, men det räckte aldrig längre än en eftermiddag i alla fall. Jag har inte ätit dem på år och dag. Frågan är om jag skulle gilla dem idag.

Annons

Publicerat av Anguin den 18 januari, 2012

https://anguin.wordpress.com/2012/01/18/gottegris/