En vilja att skriva

Oftast skriver jag per automatik, utan någon särskild vilja att faktiskt göra det. Men nu vill jag faktiskt. För första gången på jag vet inte hur länge. Det är oftast inte så att jag o-vill skriva, men jag är heller inte särdeles inspirerad. Nu när jag faktiskt har lust vet jag inte vad jag ska skriva om. Det kanske är så när man arbetar med text till vardags. Ändlösa sidor upp och ner, läsa, skriva, korra, granska. Jag älskar det. Ord är liksom jag. Det är jag. Det är det enda jag är riktigt, riktigt bra på (och skulle det vara så att någon annan skulle visa sig vara bättre tar jag mycket illa vid mig – bortsett från de gånger när jag kan beundra deras förmåga; det finns en handfull bloggare som jag inte ens kan jämföra mig med och det är ren, rysande njutning att läsa dem – som julafton varenda litet inlägg).

Spotify spelar Sisters of Mercy, morgonen är kulen, kall och smålandsvåt. Jag ryser i min gröna tröja av blåst som ylar ikapp med Andrew Eldritch, känner efter ett kort ögonblick i kroppen och skriver bara vidare, för att jag inte vill sluta. Det rinner ur mig, tankarna blir genast ord och jag behöver inte fundera över hur jag ska uttrycka mig. Det får bara vara. Jag måste göra det oftare, för jag känner att jag tappat det – möjligheten att bara spy upp ord som passar perfekt. Den där glödande inspirationen vill jag ha tillbaka, fast jag undrar bara hur. Kanske genom att läsa andra? Det brukar vara bra.

Har ni läst Sarah Kane, på tal om att läsa andra? Sarah Kane är en ruskig och underbar historia på samma gång. Lysande konstnärskap i symbios med svår sjukdom (eller kanske i kamp mot den). Hon tog sitt liv 28 år gammal men hann skriva fem pjäser och ett manus för TV innan dess.

Det är fan ingen lek att vara bipolär. Det du och jag känner, när det är som allra värst, är som lekskolan i jämförelse med det bipolära upplever

berättade en vän till mig en gång. Och Sarah Kane var bipolär – eller manodepressiv som man säger. Hon hängde sig på King’s College Hospital i London, där hon var intagen för att hon något tidigare försökt somna in för evigt genom att ta alltför många sömntabletter. Jag har ibland mardrömmar om henne. Jag är rädd för henne. Och hyser samtidigt en slags djup vördnad. När jag läser hennes texter skakar jag ibland av ren rörelse och av att jag blir så tagen av orden. Hennes ångest och hennes smärta – hennes hela sjukdom dansar där över raderna som elakt grinande flammor. Den äter henne, ord för ord. Jag blir ibland så ledsen för att den vann, men samtidigt lättad och lite tacksam för att hon inte längre behöver falla ändlöst ner i tröstlösheten.

They will love me for that which destroys me

skrev Sarah Kane. Sarah Kane kunde skriva. Om jag kunde uttrycka mitt innersta hälften så bra som hon kunde skulle jag antagligen skriva. Jävligt mycket mer och jävligt mycket bättre än jag gör idag. Jag kan knappt ens tänka som hon kan uttrycka sig. Det är en sak att formulera tankar – låta dem rinna och dansa – men det är en helt annan sak att låta dem spilla ner på papper och tangenter; de ordnar sig aldrig som jag vill och de blir aldrig så exakta som jag avser. Jag tänker för mycket. Språkpolisar mig till döds och stryper idogt skaparglädjen till förmån för gråpappersbyråkrati och munfullar av dammig gammelsvenska som varken är munter eller värdig eller ens trivsam. Åh jesses jag ska skriva mer så här, för jag märker att det lättar – att jag kan! Kanske är det musiken som är med mig? Kanske Fields of the Nephilim hjälper till? Carl McCoy – min gamle musa? Harmonica man, ta aldrig av din hatt och låt ögonen lysa, precis som förr! Låt mig känna luften efter skinnrocken, doften av det gamla lädret från dina kängor och ditt rockskjört (och fan ta mig – sluta slå upp om skjört stavas skjört eller skört och om skört eller skjört är i neutrum eller i reale – låt mig leva och skriva nu!). Låt mig bara åka med i virvelvinden efter Chord of Souls och sen skaka i takt med Deutschmaschine (fast det inte är du som skrivit Deutschmaschine eller ens framför den). Och låt mig låta bli att bita på naglarna (låt mig i alla fall inte bita tills det gör ont) och sådan fasa att inse att jag saknar Sisters of Mercy-låtar som Valentine och Anaconda i min Spotify-lista och bara lägg till dem då – och lyssna på dem. Och låt morgonen börja – fast du inser att det är 28 minuter kvar till frukost fast du är hungrig så att det sprakar.

Och ta reda på om skjört stavas skört. Och om det är i neutrum. Eller om det är i reale.

Föregående inlägg
Nästa inlägg
Lämna en kommentar

2 kommentarer

  1. Yeeees!

    Svara
  2. Wohooooo! Jag ler! Stort! Tryck på gasen och skriv skriv skriv. Du är bra

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: