Ann har gett mig ett nytt uppdrag. Det är ett skitsvårt uppdrag. Först tänkte jag att jag inte kunde utföra det – att jag inte ens ville. Men jag vill inte banga och när jag väl stött och blött det hela, är det inte fullt lika farligt – även om jag måste ta djupa andetag då och då.
Det handlar om förlåtelse. Det svåraste jag förlåtit och det som jag har kvar att förlåta. Och jag börjar väl med det svåraste jag förlåtit.
Jag funderade länge över det. För det är ju så att såna här grejer vill man helst hålla för sig själv, för det är så mycket smärta och strid inblandat. Allt jag kom på var så banalt. Det som är mest spännande med den insikten är att jag tycks stöta emot en osynlig barriär just när jag ställs inför frågor av den här typen.Jag vet att det finns mycket mer att säga, men jag kan inte tvinga tankarna eller orden dit. Det är svindlande enkelt att ta kortaste vägen och berätta om någon skit som inte verkar så hotande och som inte avslöjar för mycket om mig själv. Den här gången tänker jag gå rakryggad rakt in i fasan, för av allting jag fruktar kanske det här är något av det jag fruktar mest.
I många, många år har jag kämpat med förlåtelse. Jag är fortfarande inte helt färdig, men jag tycker mig ana hur det kommer att te sig när allt väl är förlåtet. Förhoppningsvis kan jag leva större delen av återstoden av mitt liv med den förlåtelsen. Jag snackar om att förlåta mig själv. Några av er som läser har följt mig från allra första början, och även om jag inte tagit upp det så mycket så har ni nog anat att mitt förhållande till mig själv är minst sagt komplicerat. I perioder har jag hatat mig själv så innerligt att jag velat dö. Jag har hatat mig själv, mina val, mina handlingar – hela mig och hela mitt väsen. Det hela började säkert i tonåren, när jag började bestämma mig för att man har ansvar för sig själv och det man gör – man kan inte skylla på andra utan måste själv reda ut det man försätter sig i.
Det jag haft mest svårt att förlåta var mitt val av utbildning från allra första början. Jag minns så väl hur SYO-konsulenten malde på om att studieförberedande program på gymnasiet var ett säkert sätt att få jobb och att det var samhäll – eller helst natur – som gällde. Jag ville gå media. Lära mig fota och skriva. Men jag valde samhäll – och därmed 15 år av studier, arbetslöshet och tillfälliga, okvalificerade jobb. Det är jävligt, jävligt bittert att torka bajs och mata puré med två högskoleexamina i bagaget. Pappa berättade hela tiden att det är arbetsmarknaden det är fel på – inte mig. Men jag förde bok över mina sökta jobb och det visade sig att jag i slutändan sökt nästan 400 olika tjänster under de två år jag skrev ner mina försök. Jag fick fyra kallelser till intervju. Det är ett sökt jobb – och ett nej tack – per två dagar. Hur i helvete kan det då vara fel på arbetsmarknaden? Hur kan det vara så många som skriver bättre ansökningshandlingar än jag? Gång på gång på gång på gång? Samtidigt som grabbarna som gick på fordonsgymnasiet redan hade varit yrkesverksamma i tio år, hade semester om somrarna, tjänade 25 papp i månaden och inte hade en krona i studieskuld?
Jag insåg att jag blivit lurad. Allt jävla snack om att utbildning var den garanterade vägen till jobb var en förbannad, fet, sur lögn. Och jag hatade de som lurat mig. Lade skulden på dem. Gnisslade tänder av vrede och frustration. Alla dessa år – alla vedermödor och alla pengar åt helvete. Jag sjöd av bubblande ursinne. Men sen erinrade jag mig att det är jag själv som måste ta ansvar för mina egna handlingar och att jag inget kan skylla på andra. Då var det självklart att hatet och vreden skulle riktas mot mig själv. Jag var ett komplett misslyckande och det var mitt eget fel.
Det finns mycket annat som jag gjort som jag själv fått skulden för och det var inte förrän efter skilsmässan för typ tre år sedan som jag började omvärdera det hela. I och med det började processen med att förlåta mig själv och den påskyndades av att jag slutligen fått ett jobb som jag strävat efter, där jag får känna mig värdefull och kompetent. Jag förlåter mig själv varje dag, men det är mycket att förlåta och ett litet förlåt är inte stort nog för att saken ska vara ur världen. Men det går framåt. Och jag blir undan för undan lättare om hjärtat.
Jag har mycket kvar att förlåta. Vissa saker kommer jag aldrig att förlåta, även om jag väljer att glömma dem och lägga dem bakom mig. Killen som numera är ihop med min exfru var en gång vän till mig. Honom kommer jag nog aldrig att förlåta, men nuförtiden känns det faktiskt som om vi skulle kunna ses utan att det skulle bli bråk. Ge mig tre år till så kan jag säkert föra en vettig konversation med honom och sex år därefter kanske vi till och med kan ta ett glas ihop. Då har jag glömt. Kanske har jag då till och med förlåtit. Kanske.
anguin.wordpress.com 
Grötfrukost
/ 17 januari, 2012Det viktigaste är nog det som du beskriver som att förlåta sig själv. Och precis som du beskriver det så tror jag att det är en pågående process. Det är stort. Och nödvändigt.
Ann
/ 11 januari, 2012slipad diamant. Mångfacetterat. Vemodigt. Vackert.
Ann
/ 11 januari, 2012Jag gick in hit med ett litet flin eftersom jag fortfarande sög på ”jag är duktig karamellen”. Löften som jag skulle skriva om är en viktig sak för mej värderingsmässigt så jag kände mej nöjd att jag ens fick ihop något. Ville bara kika in och kolla om du sett min kommentar och upptäckte att inlägget var skrivet. Och karamellen fastnade i halsen. Först fick jag dåligt samvete eftersom jag nog fattat att du inte bangar i första taget. Sen blev jag ledsen för den frustration du beskriver. Efter det kom glädjen över att tänka på den du är, det du åstadkommit och det som ligger framför dej. Sen kom en slags frid, nån form av bokslutskänsla, avslutat kapitel och n glädje över att du startade uppdragsskrivandet. Detta inlägg var en vacker perfekt
Anguin
/ 12 januari, 2012Det var nog den finaste kommentar jag fått. Tack.
Sandra
/ 11 januari, 2012Det är väl inte det som inlägget handlar om men det här med studierna alltså. Problemet är inte arbetsmarkaden i sig själv eller att andra skriver bättre ansökningar. Det handlar väls narare om att för många utbildar sig till samma sak? Att människor generellt går efter vad som känns kul eller kanske har hög status istället för att gå efter nån sorts behov.
Jag kommer ha pluggat totalt 5 år när jag är färdig, en hel utbildning plus kurser som jag bara plugade för att jag ville. Men jag kommer få jobb på min utbildning, inte på kurserna som var på kul, för det finns ett behov på arbetsmarknaden…
Samhället behöver inte flera hundra tusen filmkritiker eller frilansare, eller konfliktvetare. Tråkigt kanske, men sant.
Anguin
/ 11 januari, 2012Grattis Sandra! Skönt att du får jobb efter dina studier; det är ju, som ovan antytts, inte alla förunnat ;). Jag har själv två fundamentalt olika utbildningar, men det gick inte bättre för den sakens skull.
Jag håller med dig, absolut, fast med visst förbehåll. Det HAR att göra med ansökningshandlingar; så länge du är bäst kan du stå i konkurrens med tiotusentals och ändå få jobbet. Jag vet att jag är jävligt bra på det jag gör – men jag är inte bra nog att mäta mig med de allra bästa. Varför jag inte fick de där jobben jag sökte under den tiden kan jag dock inte svara på – det hade med all säkerhet att göra både med ansökningshandlingar, arbetsmarknad, otur, att jag saknade kontakter, att jag saknade erfarenhet, att jag inte var lämpad till 100 %, att jag var överkvalificerad (det är sant!! :-)) och så vidare. Det får jag aldrig reda på.
Jag valde vad jag valde för att jag dels tyckte att det verkade intressant, dels därför att jag har fallenhet för det och dels för att det vid tillfället för inledandet av mina studier fanns utrymme för människor med den utbildningen. Det fanns ett behov. Det visade sig dock att de tre år jag spenderade på studierna var tre år för länge – det var inte alls samma läge när jag var färdig, även om jag faktiskt lyckades skicka iväg nära 400 relevanta ansökningar.
Jag hade för all del kunnat välja annorlunda; naturvetenskapliga och tekniska ämnen verkar vara vägen att gå för att få jobb. De har dock något grundläggande gemensamt och det är feta mängder matte. Jag hatar matte. Mer än jag hatar krig. Och jag KAN verkligen inte hantera matte. Jag har läst till och med B-matte i gymnasiet. That’s it. Jag fixade det inte. Men låt oss säga att jag pressat mig över min förmåga och klarat ut gymnasiematte till D eller E eller hur långt man nu kommer, och att jag därefter klarat av universitetsmatte i fyra-fem år. Då hade jag fått ett jobb, men ett jobb som jag inte ens är intresserad av och som jag antagligen vantrivts med. Och är det en sak jag lärt mig av mina otaliga småanställningar inom allt från vård och restaurang till vaktmästeri och försäljning så är det att det är en förutsättning att trivas på jobbet. I alla fall om man vill kunna utföra något av vikt under längre tid än ett par år och i alla fall om man vill må bra.
Och när allt kommer omkring så är det nog det det handlar om – att trivas med sig själv och må bra. Mina val grundade sig på mina förutsättningar och mina förmågor. Jag valde inte efter vad jag tyckte var kul eller högstatus – jag valde för att jag utgick från att jag skulle klara av både studier och yrkesliv och samtidigt kunna vara tillfreds. Att det var många som valde samma utbildningar som jag kunde jag varken veta eller rå för, och skulle jag ha valt annorlunda för att arbetsmarknaden inte såg gynnsam ut? Hade jag lättare fått jobb om jag utbildat mig till dålig kemiingenjör, dålig arkitekt eller dålig ekonom?
Vissa kan för all del pressa sig till att utbilda sig till något som egentligen inte alls passar dem eller till något de egentligen inte vill göra, för att de har andra mål än tillfredsställelse – till exempel hög lön eller hög status – eller för att de helt enkelt inte behöver tycka om det de gör om dagarna, men jag är inte sån (i alla fall inte enligt de personlighets-/lämplighetstest som jag genomgått). Om jag tvingas brottas med nån skit (till exempel statistik :-)) som jag inte riktigt behärskar eller på annat vis är otillgänglig för mig så tar det flera dagar och resultatet blir uruselt. Jag gör däremot ett alldeles utmärkt jobb om jag finner sysslan meningsfull och intressant; jag styrs till hög grad av motivation och intresse. Det är en svaghet att inte kunna ta tag i precis allting. Och samtidigt en fantastisk styrka. Jag MÅSTE inte räkna statistik – som yrkesverksam hittar jag andra lösningar och kan rikta in mig på det jag gör bra för att göra det alldeles exceptionellt. Och jag gör det långt bättre än vilken generalist som helst, även om jag haft svårare att hitta vägen till mitt jobb.
När allt kommer omkring inser jag att jag faktiskt hellre genomlidit de djävulska åren än att arbeta en livstid med något jag inte är intresserad av. Och nu har det ju löst sig.
Sandra
/ 11 januari, 2012Det var absolut inte menat som någon kritik till dig! Jag vet inte ens vad du pluggat så därför är det ju inte relevant. Det jag ville få fram var att det inte alls behövde vara något fel på dig och sedan nån sorts generell idé om varför så många står utan jobb efter sin utbildning. För det är helt sjukt och uppåt väggarna fel att någon med dubbla examen, massor med kompetens och utbildning inte kan få arbete inom sitt område! Jag ville egentligen bara ta bort idén om att det skulle vara dig det var fel på.
Du har också helt rätt i att det hänger på ansökningar osv, vi erbjuds t om kurser i CV-skrivande på högskolan. Det jag ville få fram var som sagt att trots detta behöver det ju inte vara fel på dig, utan att systemet är jättekonstigt och ibland fokuserar det på fel saker. Det är så himla många med samma kvalifikationer som söker varje jobb så det är svårt för arbetsgivarna. Allt detta vet du ju, jag vill bara förklara vad jag menade.
Jag kan ju säga att jag läser till statsvetare, alltså är det så mycket samhällsämnen det bara går. Jag hatar matte ungefär lika mycket som du gör och skulle inte klara nån ekonomisk utbildning eller ingenjör etc. Det absolut roligaste för mig vore att bara läsa statsvetenskap hela tiden men det hade jag inte fått jobb på, så jag var tvungen att välja en spetsad utbildning där annat än bara statsvetenskap ingår. Att jag gjorde det gav mig turen, för ja det är verkligen tur, att älska min utbildning och kunna få arbete efteråt (tack 40-talisterna för att ni går i pension just då!) och få jobba med något jag vet att jag kommer trivas med, som tar fram det bästa i mig och där jag kommer göra nytta och kunna utvecklas.
Håller verkligen med dig om att man inte ska välja jobb bara för att det finns arbete inom den kategorin, självklart ska man trivas!! Det jag försökte peka på, väldigt generellt och inte något mot dig, är väl mer att alla inte kan få alla ”cred-jobb”, vilket jag märker bland mina kompisar att man förväntar sig. Jag tror ändå att om man gör lite research inom de ämnen man tycker om så kan man hitta utbildningar som ger jobb men som inte är det som är mest poppis. Det finns så sjukt myckt jobb som man aldrig hör om!
Nu blev det ett långt svar och säkert lite svamligt också. Jag ville bara förtydliga hur jag menade =).
Anguin
/ 11 januari, 2012Jag tog inte illa vid mig, no worries, men jag förstår bättre vad du menar nu :-).