Njutning och skam

Jag misstänker att den här rubriken kommer att snärja en del sökningar, men tyvärr – det handlar inte om nån form av sex – bara om njutning. Och skam. Ann har utmanat mig att skriva om mina guilty pleasures, antagligen som hämnd för att jag tvingade henne att göra det samma. Mitt direkta svar var att hela mitt liv är ett guilty pleasure, men det är så klart lite onyanserat. En stor del av min fritid är det dock – beroende på vem jag väljer att umgås med; om en av mina arbetskamrater kom på mig skulle det vara rätt pinsamt, men samtidigt umgås jag i stort sett bara med folk som känner till mina intressen och som själva är involverade, eller i alla fall inte bryr sig.

Jag håller på med museumspedagogik på amatörnivå. Det kallas också historiskt återskapande, levande historia eller reenactment. Dessutom lajvar jag. Och så spelar jag rollspel. Och det är rollspelandet jag tänker tala om. För kanske 15-20 år sedan var det episkt nördigt och absolut inget man berättade för vanligt folk; de drog direkt sina slutsatser och så var man med ens katalogiserad under ”miffo” i deras bok (nu är det bara lagom nördigt – folk har börjat vänja sig). Det ledde till att jag i stort sett bara umgicks med folk som också var inne i svängen. Det är negativt på sitt sätt; 90 % av mina gamla klasskamrater (eller är det 100 %?) har jag ingen kontakt med. Samtidigt har jag fortfarande livlig kontakt med de jag började spela rollspel med när jag var sex år gammal och så fort jag träffar nya rollspelare kan jag i stort sett genast knyta an till dem och ha ett långt och intressant samtal. Det är lite som en undergroundklubb där man lär sig att känna igen tecknen och jargongen – och det gör det så klart ännu mer märkligt för en utomstående. Den klassiska öppningsfrasen brukar vara: ”jaha, vad spelar du då?”. Svaret blir en lång uppräkning – ofta via förkortningar och skruvad slang: ”D&D – alltså Advanced, inte svenska D&D – Nya Gamla Mutant, WW och gamla Chock.”

En spelkväll (eller för min del – speldag; vi samlas under lördagmorgonen och spelar till klockan 01 eller så där) börjar med att alla anländer till platsen där vi ska spela. Vanligtvis är det ett hus eller en lägenhet med plats för alla – 5-7 pers – och de  som bor på plats är också med och spelar. Efter en kopp kaffe och lite tjafs om hur det varit sen sist, slår vi oss ner i sofforna, prasslar lite med rollformulären (alltså papper på vilka det står angivet den fiktiva rollpersonens olika egenskaper – det är ju på låtsas, så hur ska man kunna komma ihåg hur smart personen är utan att skriva ner en siffra som anger det?), sätter på stämningsmusiken och så kör vi igång. Spelledaren berättar om miljöer, platser, personer och händelser – han eller hon spelar så att säga hela världen, scenen och dekoren, samtidigt som h/h berättar en saga. Det finns inga begränsningar när det gäller miljöer eller genre – det väljer man precis hur man villl, men normalt sett spelar man inom ramarna för ett och samma spel – som i sig skänker ramar och förutsättningar till den fiktiva världen spelet utspelar sig i. Några av de mest klassiska spelgenrerna är fantasy, skräck eller postapokalyps/framtid. Spelarna spelar sina rollpersoner och i ett samtal med spelledaren utvecklar de berättelsen kring sina rollpersoners handlingar. Om man ska koka ner rollspelande som koncept kan man säga att det handlar om att människorna på plats skapar en historia tillsammans. Slumpen spelar in med hjälp av tärningsslag relaterade till rollpersonernas egenskaper. Konstigare än så är det inte.

Icke desto mindre – det är inte läge att börja redogöra för rollspelandets inre väsen och vad det ger mig, om en arbetskamrat skulle komma på att jag spelar rollspel – 33 år gammal. Då hade jag gjort en så snygg undanmanöver som möjligt (”Titta! Apor! Apor som leker i snön!”) och undvikit att tala om det. För folk tycker att det är lite konstigt. För mig är det ett underbart sätt att verkligen ägna mig åt mina vänner som jag ofta inte träffar eftersom vi bor på olika orter. Sagoberättande och muntlig tradition, högläsning och samtal är något som är väldigt viktigt för mig; rollspel är med andra ord väldigt passande, eftersom det gör flera flugor på smällen.

Snart har jag spelat rollspel i 30 år. Det är utan tvekan det intresse jag utövat längst; låt vara att jag inte spelar på långt när lika mycket nuförtiden som jag gjorde i tonåren, men det är en riktig högtidsstund då jag får sitta ner med mina äldsta vänner och spinna vidare på den fantastiska berättelsen, där intrigerna står tätare än spöken på kyrkogården klockan 12, där hjältarna är hjältiga, skurkarna är skurkaktiga och precis allt är möjligt.

Och just det; nu när jag skrivit ordet ”rollspel” en massa gånger så kommer jag säkert att få ÄNNU fler besökare 😀

Föregående inlägg
Nästa inlägg
Lämna en kommentar

6 kommentarer

  1. Ja det handlade ju inte om hudflagor eller strumpbett precis men det känns väldigt onödigt att känna skam för något som verkar otroligt fantasirikt och kreativt. Skulle vilja testa 🙂

    Men nu ska jag skriva om julmat. Ja inte nu, nu ska jag sova, men imorgon kanske.

    Svara
  2. Det här får du gärna skriva mer om… Jag har bara träffat en person tidigare (vad jag vet) som ägnat sig åt rollspel och mycket riktigt verkade det väldigt internt och jag kände mig rejält utanför. Fick just inte reda på någonting…. Men det låter intressant och spännande så ju mer du kan lära ut, desto bättre. Varför det skulle vara suspekt i andras ögon förstår jag inte riktigt men det där har du väl mer erfarenhet av än jag… 🙂
    Tack i alla fall för en liten inblick.

    Svara
    • Ja, alltså – det är helt enkelt en verbal improvisationsteater där handlingen växer fram i samspel mellan spelledare och spelare; spelledaren spelar både med och mot spelgruppen eftersom han eller hon gestaltar precis allt i hela spelvärlden utom spelarna. Dessutom beskriver han eller hon miljöer, händelser och andra företeelser.

      Spelarna gestaltar olika arketyper och försöker ta sig förbi de utmaningar spelvärlden (spelledaren) ställer dem inför. Ingen kan vinna eller förlora, även om det finns en risk att rollpersoner råkar så illa ut att de ”dör”.

      Vi får ses och spela – du, jag och Chameleonlady 🙂

      Svara
      • Åh, det hade varit kul. Jag hade för några år sedan lite planer på att köra en kväll med ett par rutinerade spelare och några nybörjare – däribland din fästmö. Tyvärr föll det då på att vi inte kunde få ihop en tid när alla kunde, men jag har kvar äventyret och har ingalunda skrotat planerna.

        Svara
  3. Jag spelar ju också fortfarande. En gång i veckan, onsdagkvällar. Det är en av tillvarons höjdpunkter och jag ser verkligen fram emot att få reda på vad som kommer att hända härnäst.

    Och jag har börjat ”komma ut” som rollspelare på jobbet. Och därmed fått bekräftat att jo, de som jag trivs allra bäst med bland kollegorna är gamla rollspelare de också. Fast de har inte heller talat om det. De flesta av dem spelar inte längre, men får ett nostalgiskt uttryck i ögonen när de tänker tillbaka på hur det var.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: