Min favoritfärg har alltid varit grön och jag vet varför. Jag har gröna ögon, och min mamma tjatade jämt om att de såg grönare ut om jag hade gröna kläder på mig. Jag insåg att gröna ögon var ovanliga och speciella, och så blev det som det blev. Egentligen har jag väl inget riktigt förhållande till färger, och de uppfattningar jag trots allt har grundar sig på idéer jag har eller har haft.
Jag gillar svart och rött. Rött är en mustig färg som ger liv åt det mest tråkiga, medan svart är stillsamt och lite tillbakadraget tänkande. Blått gillar jag också. Jag kan inte beskriva varför – eller jo det kan jag nog: midnattsblått är så fantastiskt vackert att man kan häpna. Det har säker att göra med alla stjärnor, minnen och annat som man förknippar med midnatt.
Jag kan nog inte säga att jag tycker att någon färg är ful. Det har att göra med sammanhang. Iofs har jag inte mycket till övers för pastellfärger, i synnerhet när det gäller turkost, cerist eller petroleumgrönt. Dem gillar jag inte.
När jag tänker efter tycker jag inte om att måla. Det blir så in i norden fult att jag känner mig dålig, och det är liksom ingen vidare utgångspunkt för att utveckla mina målningsfärdigheter. Jag blir ärligt talat nästan provocerad inför utsikten att måla. Jag är inte skapt för det, och det finns många, många som gör det bättre. Och med ens kommer min envisa, tjuriga sida fram. Jag brudsurar inför måleriet. Skomakare – bliv vid din läst! Jävla, jävla målning! Sketna färger! Håll er borta för ni kladdar tamejfan bara!
Och dessutom fattar jag inte ”stor konst”. Det kan göra mig ännu mer provocerad. Människor som pissar på golvet, låtsas vara psykiskt sjuka eller travar ett gäng bildäck på varandra – och sedan kallar det konst – kan aldrig få min respekt. Jag är förlorad så länge konsten inte är vrålnaturalistisk – att ta mig med på konstgalleri är nog lite som att ta mig med på en shoppingtur. Jag förlorar sakta men säkert känseln i kroppen. Livslusten lämnar mig efter en kvart och jag måste kämpa för att hålla mig vaken. Jag fattar liksom inte. Varför är den där tavlan snygg? Den föreställer ju en grotesk människofigur med ett träd rätt igenom huvudet! Det enda jag kan tänka på då är vilken olycklig barndom konstnären måste ha haft.
Nåja. Nu handlade det ju om färger…
Världen utan färg kan vara rätt romantisk faktiskt. Jag är väldans förtjust i gamla foton, så jag gillar det svartvita på sitt sätt, men kanske inte hela tiden. Jag behöver färg för att fungera tror jag. Och för att känna i långa loppet. Jag kan bli väldigt påverkad av obarmhärtigt grön bokskog, hypnotiskt gulsvart i skogstjärnar, gult och lila och rött i försvinnande solnedgångar, svart och rött i en blodprick på fingret eller sammetsbrunt på en svamphatt.
Färger. Färger är liksom livet.
anguin.wordpress.com 
Ann
/ 6 december, 2011Lovely!
Det där med grönt för att lyfta fram det gröna känner jag igen. Mina ögon är också gröna. Men jag har en blåsvart ring ytterst som gör att jag i vissa gröna färger får blå ögon medan jag i vissa blå får gröna.
Lite spännande med motståndet. Känslan av att inte behärska. Jag känner igen den. Så var det på kören sist. Så blev det på stepuppasset. Många av de färger du tycker om tycker jag också om. Extra tack för svartvita fotot. Nu blev jag glad. Undrar om du bestämt något till mej.
Anguin
/ 6 december, 2011Det är faktiskt jag på det svartvita fotot. Men det kanske du listade ut genast; säkert är det så – du verkar klipsk ;). Ditt nästa uppdrag är att skriva om vad som gör dig arg.
Ann
/ 7 december, 2011Jag tänkte nog att det var du. Att verka klipsk har jag inget emot. Jag vet inte om du godkänner mitt inlägg, har svårt att hitta till ilskan. Den riktiga som kommer mellan varven. Men gjorde ett försök.