Snön. I morse föll kletiga flingor rakt och tungt. På Norrleden hade det skett en olycka och köerna var kilometerlånga och andra riktningen. Jag log tyst när jag körde förbi. Man vet aldrig vad som händer, men någonstans hoppas jag att det kan hålla sig så här, fast utan blöta. Torr snö, i rimliga mängder vill jag gärna ha. Och jag slipper helst de två senaste årens bisarra snömängder; för en sydsvensk småstad som underdimensionerat sin snöröjningsbudget blir det verkliga problem så fort snön ligger en handsbredd hög på gatorna. I synnerhet blir det svårt att parkera i slutet av januari, då den packade snön längs vägkanterna fungerar som en hög trottoar, fylld med glashala hål efter slirande däck som ansträngt sig för att komma ner på gatan igen.
Prinsessan slutade gråta när hon såg flingorna. Den lilla är inte kry än och jag är lite orolig för henne. Ingenting var bra i morse, och det var en massa tårar (och kanske en del skäll från dumma pappa), men vi satt också tillsammans på sängkanten och kramades länge. Det är något särskilt att höra sin lilla dotter berätta att hon älskar en. Jag fick en klump i halsen och lite tårar i ögonen och kramade henne hårt. Hon är så duktig och tuff, min lilla unge. Jag älskar henne så mycket.
Trots det var det lite av en lättnad att lämna över henne till exet så att jag kan jobba igen lite av förra veckans VAB. Jag har mycket att göra och kommer att åka på tjänsteresa i veckan, och dessutom är det ganska skönt att träffa arbetskamraterna och ta del av arbetet på redaktionen. Jag ska ”fira” med att jobba länge ikväll. Jag är lite skev. Jag vet.
anguin.wordpress.com 