Två gånger

Idag har jag varit på väg att skriva ett kärleksbrev två gånger. Eller kärleksbrev och kärleksbrev – ett brev till någon jag älskar, där jag vill uttrycka hur mycket hon betyder för mig. Två gånger… nej – precis nu ringde hon igen. Varje gång har jag liksom kommit av mig och tappat tråden. Jag är känslig när det gäller skrivande nu för tiden – det krävs ett stort mått av fine tuning i mitt skrivarsinne för att jag ska kunna komma loss. Men jag har bestämt mig för att jag ska skriva det där brevet, så det gör jag. Här och nu (nu messade hon förresten – vi har mycket att prata om, det är helt tydligt).

Ibland kan det hända att jag ser någon kvinna på stan, som till exempel nu i helgen, när jag såg en så fantastiskt vacker tjej på tunnelbanan – värsta Garbofrisyren, i fin kappa och hela baletten. Hon var verkligen wow. En sån man gärna går och tänker på en stund efter, med ett litet leende på läpparna. Den här gången var det annorlunda. Hon var ett riktigt stjärnskott, men hon försvann ur mina tankar på ett ögonblick, och den som tog hennes plats var du. En leende du, som kisade under lugg. När jag tänker efter har jag länge haft svårt att visualisera människor, men med dig är det lätt. Du finns bara där. Du tar plats hos mig som om platsen aldrig ens behövt fyllas. Jag tänker på dig. Du fyller mitt huvud i alla små vrår, och vad jag än funderar över står du där i kanten med glittrande ögon och busig uppsyn, med händerna i kappfickorna på den röda kappan, redo att gå en promenad med mig i höstsolen. En fin hatt har du på dig. Skor som är finare än de är praktiska. Och din arm liksom väntar på att få lägga sig över min. Jag går runt och längtar. Saknar. Känner saker. Saker jag inte minns att jag känt på länge. Och det är ditt fel. Jävla dig!

I tidigare förhållanden har jag antingen känt mig överlägsen eller underlägsen, men med dig är det annorlunda. Jag känner mig inte mindre värd, även om du tjänar betydligt mycket mer än vad jag tjänar (om något skulle jag vilja ha lite högre lön, men inte för att det känns jobbigt att tjäna mindre än vad du gör, utan för att jag helt enkelt vill tjäna mer pengar…). Jag känner mig inte mer värd för att jag kan mer om medeltiden än vad du kan. Jag känner mig lika mycket värd som du. Det är en underbar, omtöcknande känsla som jag ibland känner mig främmande för; jag är så van att leva i förhållanden där den ene är beroende av den andre.

Din självständighet kan ibland kännas som att stå utanför en väldigt hög byggnad. Jag tittar upp och anar bara toppen, och då kan den kännas oöverstiglig, men så vet jag någonstans att det finns en trappa upp, inne hos dig (och jag blir ganska lättad när jag inser att jag slipper fasadklättra). Och du tillåter mig att använda den. Du tillåter mig att vara med dig. Du behöver mig inte – du är med mig för att du vill och för att du tycker om mig. Du behöver mig inte som du behöver luft. Att inte känna sig behövd ur en sån synvinkel kändes jävligt jobbigt till en början, för jag är van vid att det ska vara så i förhållanden, men efterhand har jag börjat förstå att jag i och med det faktiskt slipper ett ansvar att ta hand om en behövande. Det är befriande. Vi lever inte i ett parasitförhållande helt enkelt. Ingen drar nytta av den andra. Det är inte den typen av förhållande vi har. Kanske lever vi i symbios, men inte ens det känns rätt. Vi är egna. Vi klarar oss var för sig. Men livet skiner litet klarare de ögonblick vi kan se in i varandras ögon och de stunder då våra andhämtningar bara synkas med ens. Det är härliga, härliga stunder, som färgbadar hela tillvaron till en lite klarare nyans. OK att jag fethatar att förlora mot dig i Wordfeud, men det är OK (förlåt för de gånger jag varit en dålig förlorare). OK att jag inte gillar allt du gillar, allt du tycker, allt du gör – men vem fan gillar allt vad andra är och gör? Jag är till exempel väl medveten om att jag har fantastiskt dåliga sidor – jag kan häpna över att du står ut med dem med sådant tålamod – i synnerhet de gånger jag saknar din reaktion på mina dumheter – och försöker tvinga fram den med ännu dummare saker. Förlåt. Och tack. På riktigt.

Jag är förresten väldigt stolt över dig. Jag vet hur du kämpar, med stort och smått, jobb och hem, vardag och helg. Jag vet att du sliter hårt och att du gjort det så länge, med ett ansvar som jag antagligen själv inte skulle klara. Jag tycker att du är kompetent och kapabel och jag beundrar den kraft med vilken du tar ett nappatag med livet. Jag beundrar dig helt enkelt. Och jag häpnar över hur fint du möter livet trots att det skickar skopa efter skopa av skit över dig. Jag borde lära av dig mer än jag gör. Jag borde ta efter ditt goda exempel och njuta av det lilla istället för att gräma mig över det stora. Jag är tacksam för att jag får vara med dig. Dela ditt liv på så många plan som jag verkligen gör. Ibland tycker du nog att jag är avvisande – ibland vill jag inte vara nära och det händer att jag inte vill kyssas. Jag tar bara ett andetag i en liten stund för mig själv för att lägga alla bitar på plats. Jag behöver den lilla ensamheten, och den har inte att göra med att jag inte tycker om dig. Jag saknar dig så att jag blir rastlös när du inte är här, och även om jag är fåordig och butter då och då, så slutar jag inte älska dig – ety att framtiden är vår. Och för att jag ibland slår frivolter inombords bara av att tänka på dig, samtidigt som jag lika ofta fylls av mjuk, öm värme när jag hör din röst. Du gör mig till en bättre pappa. Och till en bättre man.

Du är den finaste jag träffat. Mitt liv är som en jazzdans med dig. Lämna mig aldrig, aldrig. Jag älskar dig. Dygnet runt. Året om. Alla år.

Annons

Publicerat av Anguin den 21 november, 2011

https://anguin.wordpress.com/2011/11/21/tva-ganger/