Jag har försökt sova en stund, men jag har inte lyckats. Vänster del av huvudet gör för ont. Jag känner mig frusen, matt och olustig. Den här helgen har jag fått vara med min kvinna, hennes barn och mitt barn. Våra barn hade roligt, vi åt god mat, pratade mycket och så arbetade vi lite i min pappas trädgård – hjälpte honom inför vintern. I förmiddags började jag bli på dåligt humör. Jag fattade det inte då, men nu har jag insett att det hade att göra med oron över att hon snart skulle åka till sitt. Och jag skulle åka till mitt. Jag hade separationsångest. Det där härliga – det jag drömmer om – skulle snart vara över. För mig väntar en vecka utan Prinsessa och jag antar att det dubbla lämnandet slog särskilt hårt. Kanske är jag nere i en svacka nu också. Tänker för mycket på en framtid där problemen är olösbara. Det skrämmer mig – gör mig uppgiven.
När det väl var dags drog jag mig undan. Jag mådde illa, var yr och hade ont i magen. Jag sade adjö. Gav henne en kyss. Hon åkte. Jag och Prinsessan åkte till vårt. I bilen på väg hem spände det i ögonen. Tårarna låg där och simmade, men de rann aldrig över. Jag var så oerhört trött att jag var rädd att jag skulle somna vid ratten. När vi kom hem åt vi mat och tittade på film, Prinsessan och jag. Jag satt bakom henne och fick hennes blonda, glänsande lockar i ansiktet. Kände den lilla kroppen mot min. Jag grät tyst och lyckades blåsa upp morgondagens lämning så att den kom att representera en slutgiltig lämning – en där jag aldrig mer skulle få se henne. Ärligt talat tänker jag ganska ofta på det – att jag ska förlora henne. Jag är rädd för vad framtiden håller.
Jag stoppade henne slutligen i säng. Flickvännen ringde. Och jag kunde inte hålla mig. Jag berättade allt för henne. Hon vet sedan tidigare, men jag behövde berätta. Behövde gråta ur mig. Behövde berätta att livet är orättvist och att jag är så trött på att aldrig kunna få vila. Trött på att aldrig ha det som skulle vara så enkelt; ett jobb och en familj. Prinsessan pratar hela tiden om att hon, jag och hennes mamma ska bo tillsammans. Det är fan att hon är så medveten, min lilla tjej. Jag hoppades att hon skulle vara för liten för att minnas alltför väl, men så har det inte blivit. Varenda gång hon nämner det så känns det som om någon klöser i mitt hjärta. Jag känner mig som den sämsta pappan i hela världen, fast jag aldrig kan sätta fingret på varför jag känner så. Jag skäms för min del i att hon tvingas utstå det här. Jag sörjer kärnfamiljen som inte höll och önskar så att det kunde vara annorlunda för min dotter. Att hon slapp sakna och undra.
Och så berättade jag för flickvännen att jag kände mig väldigt ledsen för att vi inte kan bo tillsammans, hon och jag. När vi är tillsammans känns det som om livet går vidare, särskilt när Prinsessan är med. Andra dagar, speciellt när vi precis lämnat varandra och då jag inte har Prinsessan, känns som ett dött vakuum. Jag håller mig vid liv, men det är ett grått och tröstlöst liv. Jag vill så gärna att vi ska kunna flytta ihop, hon och jag. Visst har jag både varit gift och fått barn, men av någon anledning är det först nu det känns som om jag har ett förhållande på riktigt. Ibland upplever jag att mitt äktenskap med exet på något vis var ett test eller ett steg på vägen. Det händer att jag saknar henne och de fina tider vi hade, men jag tror inte att vi var skapta för varandra. Uppenbarligen fanns det saker som inte stämde – annars hade vi nog fortfarande varit tillsammans.
Mina känslor för Valkyria (som hon får heta, min flickvän) och mina förväntningar på ett liv tillsammans med henne upplever jag som väldigt verkliga. Jag har slutligen mognat nog och hittat en kvinna som jag fungerar med. Jag behöver inte ta allt ansvar. Jag kan lita på henne. Jag vet att hon är mycket bättre än mig på många saker och många sätt. Jag ser upp till henne och är stolt över henne, och jag vet att hon gör det samma när det gäller mig. Hon är tuff. Redig. Jävlas jag med henne jävlas hon tillbaka. Hon klarar sig själv, men hon har valt att lägga delar av sitt liv i mina händer. Hon är inte i symbios med mig. 1+1 är inte 1. Det är inte ens 2. Det är 3. Det är hon och jag. Vi är egna personer, självständiga. Och så är det vi i ett. Jag är en härlig förlängning av henne och hon är en förlängning av mig. Ingen stjäl kraft från den andra – vi lyfter varandra. Stöttar och underlättar. Där en inte når, finns den andra. Vi kan fungera ordlöst med varandra och fyller i som om vi vore ett sinne i två kroppar. Att vara med henne är underbart och jag saknar henne nu så att jag känner mig sjuk.
Det enda naturliga vore att flytta ihop med henne så att vi kunde dela vardagen på riktigt och inte en helg här och en helg där. Jag vill. Innerligen. Vem vet när det kan bli verklighet?
Jag mår förjävligt just nu. När jag känner efter märker jag hur det värker och sprakar i mig. Jag har värsta sortens missljud, sånt som tar för lång tid att tvätta bort. Det ömmar i musklerna och huvudet bultar. Jag saknar mina tjejer. Den ena lämnade jag idag och den andra kommer jag att lämna när jag vaknar, efter en kall, blöt, mörk och tidig senhöstmorgon. I det fördömda Växjö. Men sova måste jag i alla fall. Jag måste i alla fall försöka, även om det kommer att innebära att jag vaknar upp ensam i min säng och att jag lämnar bort mitt lilla barn för ännu en vecka i raden av hundratals veckor som jag redan lämnat och kommer att lämna. Det är inte mycket att se fram emot. Å andra sidan kan jag så klart inte förhindra det. God natt.
anguin.wordpress.com 