Ärligheten själv

Idag handlade jag. Mitt i fredagsrusningen – en lönefredag. När jag steg in i köptemplet kände jag genast hur det började göra så förbannat jävla ont i magen. Men – jag hade strukturerat upp allting och kände mig rätt stabil – jag har gjort en fantastisk insats på jobbet den här veckan, och så kommer flickvännen hit ikväll. Toppenfredag med andra ord. Jag kände mig rik och handlade på mig lite extra. Väl vid kassan stod det klart att jag shoppat matvaror för lite drygt 1 500 spänn – fast jag glömde persiljan. När jag drog kundkortet i självscanningsenheten visade den 563 kronor – typ 1 000 spänn mindre än vad jag faktiskt handlat för.

”Ursäkta!” sa jag till en av de butiksanställda. ”Det är något fel här. Kan du hjälpa mig?” Hon rynkade pannan och drog mitt kort i en annan terminal. Då visades rätt summa. Jag betalade och gick ut. Jag har grämt mig något så in i norden sedan dess – what I couldn’t do med 1 000 spänn extra! Nåja. När jag kom hem insåg jag att jag i alla fall glömt att scanna in den gula löken. 4:95 är alltid 4:95 liksom…