El Sueco

Jag vet inte hur många gånger jag låtsades dricka ur framsträckta plastglas. Inte heller ville jag acceptera det kokain eller den marijuana som erbjöds mig ur generösa händer.

berättade El Sueco om sitt besök i slumkvarteren i Catia, tillsammans med den bekante Johnny Blood. Han trivs när han är utsatt. Gillar när det gungar under fötterna. Han är en social spänningssökare och kan passa in precis var som helst. Han trivs bättre i nya städer, för rutiner gör honom rastlös. Han tar aldrig bullshit. Han är enormt principfast och bangar aldrig verbala konfrontationer om han tycker att motparten har fel. Han pressade två lurendrejare någonstans i Mellanöstern så hårt att de slutligen torkade pannan och drog tillbaka sina hotelser om att ringa polisen och slutade kräva sina bedrägeripriser för en kebab och ett äpple. Han står i kostym och battlar på svenska, engelska, franska och spanska – han är som en svetsstråle av effektivitet, insikt och organisation. Och han är jävligt rolig. Kvick och intelligent. Vi skrattar mycket, han och jag. När vi ses kan vi oftast umgås helt otvunget. Göra små utflykter eller spela PS3 en hel dag. Han får ut mig på löpturer. Och han har slagits för mig, El Sueco. Med knytnävarna. För att försvara mig när jag angreps.

Ett par veckor före det att jag kom tillbaka till Venezuela blev en grabb ihjälslagen på fotbollsplanen där jag brukar spela.

berättade El Sueco för mig. Vi har känt varandra så jäkla länge, El Sueco och jag. Han har känt mig längre än någon annan. Jag har hatat honom i perioder. För att jag var svartsjuk på honom. För att han hade sidor som inte var så bra. För att jag är yngre än honom. Och för att jag inte förstod.  Men El Sueco har i stort sett helt suddat ut det som kunde göra mig så förtvivlat arg. Han har berättat att det viktigaste i hans virvlande liv nu börjat bli vännerna – inte ständig stimulans och hårda utmaningar. Och familjen.

Ibland måste man bara inse att livet kan vara pannkakor med sylt och grädde –  för 30 kronor. Och att det livet är bra.

Så sa han. Med åren allt visare, lugnare. Nu så sakteliga tryggare och mer tillfreds. Jakten på det perfekta ligger inte riktigt längre för honom. Jag är glad för det, på sitt sätt. Och jag tror också att han är det på många plan. Han har accepterat att en del saker är som de är, och att de är bra. Rastlösheten och det ständiga sökandet vilar nu allt mer. Han vill bara ha det lite lugnt och skönt. Nu finns mild förståelse, tålamod, värme och vishet hos honom. Jag tror på något sätt att han kan svara på alla mina frågor. Jag tror (och liksom vet) att han vet allt; när han frågar mig saker som han inte förstår eller som han undrar, funderar jag alltid först på om han driver med mig. För jag kan inte riktigt greppa att jag har kvalitéer som han behöver och att jag kan bidra – lära honom något. Men han skrattar aldrig åt mig. Han lyssnar. Frågar där jag är otydlig. Tar mig och mina kunskaper på allvar. När jag märker det blir jag så ivrig att jag pratar alldeles för mycket. Det händer fortfarande att jag blir arg på honom, men innerst inne, när jag vågar erkänna det, har det oftast att göra med att jag inser att han har rätt och att jag blir frustrerad över att jag inte insåg det från första början.

Nu vill jag att du ber om ursäkt för att du kastade bollen på mig.

Så sa han. Till en tuff fotbollsbuse från slumstaden Petare i Caracas. Han lirade boll i parken där grabben blev ihjälslagen. Han lirade med de hårdaste grabbarna i stan, från slummen, och mitt i matchens hetta blev han osams med en av dem. Som kastade bollen på honom.

Ursäkta

svarade hårdingen. Och El Sueco klarade sig ur sitsen utan att förlora ansiktet – varken socialt eller fysiskt. Han har besökt fler länder och platser än jag riktigt har förstått. Han har trampat genom saltöknar, bestigit berg och strövat i bazaarer. Han har gjort fler saker än någon annan jag känner. Träffat gamla CIA-agenter, åkt puder i franska alperna, cyklat nedför Anderna, sålt dammsugare i Singapore, jagat pytonormar på slätterna i Venezuela, mästrat min dotter, blivit rånad, vandrat genom djungler, och lärt sig baka tortillas av gamla mammor i Centralamerika. Jag har ju tjatat om min fördömda manlighet och räknat upp karl efter karl som jag har som förebild – som representerar den sanna manligheten. Och jag fattar verkligen inte varför jag inte räknade med honom. När man talar om förebilder är han en bra sådan. Kanske den allra bästa jag träffat. Jag saknar honom ibland så att jag nästan går åt. Nu har han huvudet fullt, för han ska snart bli pappa. Och jag ska bli farbror till hans dotter, vilket är precis som det ska vara, för El Sueco är min bror.

Föregående inlägg
Nästa inlägg
Lämna en kommentar

4 kommentarer

  1. Vilka fina ord – hoppas du berättar för din bror också!!!

    Och som Chameleonlady säger, du har ett sätt med ord…

    Önskar dig en härlig helg!!

    Svara
    • Tack ska du ha. Jag antar att jag skriver det, för det är svårare att säga det – det kan lätt bli pretentiöst att häva ur sig såna här haranger öga mot öga.

      Härlig helg själv!

      Svara
  2. Vilken vacker kärleksförklaring. Du har ett sätt med ord som kan göra en lite matt av beundran….

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: