Jag stod och stekte köttfärs till köttfärssåsen igår kväll. Prinsessan satt vid TVn och kollade Bolibompa. Hon ropade på mig:
”Pappa! Det ringde på dörren.” Jag hade inte hört något och frågade om hon var säker.
”Ja! Det sa pling-pling.” Vi gick för att titta. Jag var rätt säker på att hon inbillat sig och tittade ut genom titthålet (förresten är ”titta” ett väldigt, väldigt skumt ord). Där stod exet. Jag öppnade och Prinsessan rusade ut och kramade sin mamma.
”Hej. Jag har en massa kantareller som jag inte kommer att kunna äta upp själv. Vill du ha en påse?” Innerst inne ville jag inte egentligen ta emot den, men jag sa tack och tog påsen. Jag ursäktade mig och gick tillbaka till spisen för att röra i såsen. I mitt huvud pockade något som jag inte visste om jag borde ta upp. Jag gick tillbaka till ytterdörren och frågade.
”Kom du direkt ifrån jobbet? Vill du äta pasta och köttfärssås med oss?” Någonstans ångrade jag mig genast. Hon skakade på huvudet.
”Jag har tagit fram köttfärs som jag måste göra någonting med. Någon annan gång.” Jag blev besviken, men mest lättad på samma gång. Hon gick. Och jag stod kvar och undrade vad jag egentligen sagt.
anguin.wordpress.com 
annannan
/ 13 september, 2011Men så här utifrån sett låter det ju som att det blev rätt! Hon kom med något fint till dig/er (om du gillar kantareller alltså). Att ge och ta emot gåvor är ett klassiskt kitt i mänskliga relationer sedan urminnes tider (men det vet ju du som är i den mänskliga beteendehistoriebranschen). Sedan erbjöd du något som du hade blandade känslor inför. Och hon också. Och hennes ursäktsnej räddade er båda ur situationen: det goda i gåvan finns kvar och ni slapp det bittra.
Med sådant här kittar man ihop sprickor så att man kanske sedan kan ha något att stå på när man tar upp de där pockande sakerna, tror du inte de?
Anguin
/ 13 september, 2011Du har rätt förstås. Men jag är ärligt talat lite osäker på om jag vill kitta ihop sprickorna. I alla fall i dagsläget…