Pappa igen

I går hämtade jag Prinsessan på dagis. För första gången på tre veckor var det barnaljud i min lägenhet. Jag har saknat henne. Vi busade, pratade lite och tittade på film. I soffan var hon klängig på gränsen till det obehagliga och även om jag på något plan fattade att det hade att göra med omställningen från mammahushåll till mitt hushåll kunde jag ändå inte ha det i tankarna. Vi lagade mat tillsammans och hon testade gränser på ett väldigt uppenbart sätt; hon försökte styra och ställa med mig och hotade mig till och med. Vid nattningen tappade jag tålamodet en smula efter att hon varit uppe och sprungit fem gånger på en kvart. Jag fräste åt henne att gå och lägga sig.

När hon väl sov insåg jag genast vad det var som var på färde. Det var ju just det. Hon har bott hos sin mamma i tre veckor och så kommer hon hem till mig med mina regler. Inte konstigt att det är svårt att sova och att man måste känna in hur pappa är. Och jag fattade det liksom inte när det hände – bara efteråt. Jag satt och skämdes för mig själv därute i rummet. Vek tvätt. Höll hennes små kläder och tittade på dem. Ett kort ögonblick undrade jag hur jag ska klara av att vara pappa. Det kändes som om jag inte kan någonting om att ta hand om det där lilla barnet. Det susade snabbt förbi. Svaret är att jag bara måste göra. Göra vad som är rätt och ge henne det hon behöver.

Idag på morgonen var hon trögstartad. Hon satt på golvet och grät. Kastade av sig sin klänning och sitt diadem. Jag var bättre förberedd den här gången. Hon fick sitta i mitt knä och jag borstade hennes tänder och hennes hår. Hon fick sitta hos mig och kramas och berätta för mig varför hon var ledsen och jag försäkrade henne om att det alltid är OK att vara ledsen och att sakna. Vi kramades länge nog för att jag skulle bli sen till jobbet och jag berättade för henne hur mycket jag älskar henne och hur glad jag är att hon kommit hem igen. Sen blev det bättre. Kunde lämna på dagis utan något särskilt gnissel och det var skönt. Det hade varit så jobbigt om hon gråtit och klamrat sig fast.

Det här kommer inte att bli någon toppvecka, men snart är vi på banan igen. Det krävs ju lite tid för pappor och döttrar att anpassa sig efter tre veckors saknad.

Föregående inlägg
Nästa inlägg
Lämna en kommentar

2 kommentarer

  1. Stor igenkänningsfaktor… Fast 10 dagar är max vad jag varit ifrån barnen. Har ”tur” att deras pappa tycker att en vecka i stöten är lagomt att ha dem. Lilla damen visar inga separationsreaktioner än när hon kommer till mig, 2an däremot, han är inte att leka med första dagarna. Gränstestning på mkt hög nivå. Det är också en orsak att vi byter mitt i veckan, att skolan/fritids fortgår de två första dagarna och att vi då inte ”tär” på varandra dygnet runt under en helg det första vi gör.

    Mysigt att ni är samman igen! Vet inte hur jag ska greja det den dagen pappan vill ha 3 v semester på raken…

    Svara
    • Jag antar att det reder sig. Det gör det ju oftast, även om man inte har nån som helst aning hur…

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: