Hon har en tand som är lite sned. Jag tittar på den ibland – i smyg – för hon kanske inte gillar att jag gör det. Men jag gör det ändå, för jag tycker att den är charmig. Just nu är hennes hår alldeles lagom långt. Jag kan klia henne i nacken och i hårbottnen och då spinner hon som en katt. Vi andas i samma takt. De där grå ögonen letar sig in i mina. Vi har lika stora händer, vi är lika långa, väger lika mycket och har lika stora fötter. Nästan. Hon skrattar gärna. Jävlas gärna. Hennes ”ta det lugnt” är de flestas racerfart. Hon älskar att laga mat, älskar att äta upp maten hon lagat och så älskar hon min mat. Det älskar jag.
Hon gillar att resa, tycker mycket om att somna och vakna med mig, är stark och driftig men vågar vara liten med mig. När jag ser henne fylls jag ibland av en en sån ömhet att jag darrar. Hon är något av det bästa som någonsin hänt mig. Med henne kan också det jävligaste liv fyllas av ljus, skratt, ömhet och kärlek. Jag har svårt att förstå varför hon kan tycka om någon som mig men jag är tacksam för att hon gör det. Jag älskar dig.
anguin.wordpress.com 
Ann
/ 7 juli, 2011Jag tycker inte att det är svårt att förstå alls.
Anguin
/ 7 juli, 2011:-*)
You flatterer you 🙂
Ann
/ 8 juli, 2011😀