Idag lämnade jag Prinsessan på dagis för sista gången på tre veckor. I eftermiddag blir hon hämtad av sin mamma och risken finns att jag inte får träffa min dotter på nära en månad. Igår när jag var ensam och stilla kom den insikten släntrade och jag kunde inte riktigt värja mig. Jag låg där i mörkret. Magen var i uppror. Jag ville inget hellre än att stiga upp och gå in till henne, så att jag kunde få se henne en sista gång. Hur fan ska jag klara mig utan det där blonda hårsvallet, de allvarliga, kloka gröna ögonen, hennes små sånger, hennes kunskapstörst, hennes hjälp i köket, sagorna om kvällarna, hennes pussar och kramar – till och med hennes trots? I tre veckor?
I morse var hon ledsen. Hon visste också. Hon var ledsen på ett kusligt sätt. Hon grät inte. Hon var sammanbiten, tyst och klängig. När jag gick från dagis ropade hon efter mig, ville inte släppa mig. ”Jag vill ha min pappa!” mumlade hon tyst.
Nu sitter jag på jobbet och har svårt att svälja gråten. Jag saknar henne så oerhört redan nu. Jag älskar henne bottenlöst. Hon är fantastisk på alla sätt. Klok, snäll, väluppfostrad och vacker. Mitt lilla barn. Ibland undrar jag om jag är god nog åt henne. Jag undrar om jag kunde vara bättre, om jag kunde ha mer tålamod, skälla mindre och hitta andra sätt att lösa våra konflikter. Jag vill vara världens bästa pappa men jag tvivlar på att jag alltid räcker till.
Samtidigt förbannar jag de omständigheter som gör det möjligt för en person att helt godtyckligt fatta beslut som gör att jag får träffa mitt barn så lite som jag gör. Jag vill vara hennes pappa dygnet runt livet ut och inte tvingas sakna henne varannan vecka. Jag kan se många anledningar till varför mitt ex ville skilja sig från mig och det är helt klart bäst det som skett, men jag tycker att det är så jävla orättvist att hon inte bara berövade mig vårt förhållande utan att hon också till hälften tog mitt barn. Jag har inte fått säga ett enda dugg om det. Jag har inte ens rätt att ställa några krav. Jag får bara acceptera att någon tycker att mitt och min dotters liv ska se ut så här. Det är skevt och förjävligt att vissa ska få allt. Stick om du vill – men låt mig vara pappa mer än på deltid.
anguin.wordpress.com 