Ett annat liv

Jag har tidigare skrivit om manlighet och det rysliga eko som finns inom mig. Det är en tomhet jag inte kan bemästra. Det är en längtan efter något jag inte ens kan förklara. Den tar sig uttryck i förtvivlan och frustration. Ibland i grubblerier. Ibland i tårar. Det jobbiga är alltid att jag aldrig kan berätta vad det är jag saknar – inte ens för mig själv. Kanske har en pusselbit fallit på plats de senaste dagarna. Man kan säga att jag fått hjälp från oväntat håll.

Jag tror inte att skaparen av TV-serien Sons of Anarchy hade det som avsikt, men mig har säsong 1 slagit rakt i själen. Det må låta hur banalt som helst, men jag kan på många sätt identifiera mig med huvudpersonen Jackson Teller. Redan första avsnittet förvånades jag över vilken bredd karaktären har. Han är inte främmande för att kyssa sin mamma mitt på munnen och säga att han älskar henne. Han har så starka känslor för sin son, som är född med hjärtfel 10 veckor för tidigt, att han inte ens vågar se honom innan han är säker på att han ska överleva. Han är ömsint, grubblande, kärleksfull och snäll. Karaktären är vice president i ett kriminellt MC-gäng och har inga problem med köra en avbruten biljardkö genom pungen på en kille som langat knark till hans exfru. Han är alla de där sakerna – hårdare än asfalt men ändå så mild och fylld av känslor. Jag har gråtit varenda avsnitt. Jag har blivit djupt berörd. I kväll såg jag klart sista avsnittet av säsong 1. Det slutar illa och orättvist och det har gjort att jag på allvar funderat över vad det är som gör mig så känslosam. Och plötsligt insåg jag att en del av det handlar om den klösande tomheten som vill ut ur mig till varje pris. Det är på grund av den jag drömmer om att korsa Nordsjön i vrålande storm, att ta värvning och gå ut i kriget eller flytta till Kina och träna kungfu med munkar. Det är av den anledningen jag vill slåss som i Fight Club – lämna allt här hemma och krafsa i mitt inre tills jag kan lyfta ut det där tomma skalet som tar all plats inom mig och kasta det åt helvete som ett döende, äckligt ägg så att jag äntligen kan få frid.

Jackson Tellers påhittade liv är inte helt olikt ett liv jag haft. Jag struntade i vad andra tyckte. Jag var självständig. Gick min egen väg. Jag upplevde att jag levde efter mina egna regler och koder, på sätt och vis utanför lagen och samhället (även om jag bara föreställde mig det). Jag tog de beslut som krävdes även om det innebar hårdare tag, samtidigt som jag kunde älska mina nära. Gänget jag tillhörde var en extra familj och ett extra skyddsnät, en fantastisk trygghet som jag alltid kunde lita på. Det var ett liv som var långt mycket mindre komplicerat än det liv jag lever idag. Jag inbillar mig att även om livet som biker eller soldat eller sjöman eller vad som helst kan vara fruktansvärt hårt och till och med mardrömslikt, så är det på sitt sätt mycket mindre invecklat. Valen är färre och sambandet mellan orsak och verkan är mer tydligt. Kopplingen mellan de två är bra mycket kortare än vad den är idag. I ett sådant liv leder A till B, som kanske leder till C. I det här livet leder A till B, C eller D, och B leder till B2, B3, B4 och B5, C leder till C1 eller C2, men kanske också till B4 och D kan leda till alla de konsekvenserna, fast på ett annat sätt. Konsekvenser och val ligger dolda bakom varandra som några jävla rökridåer som jag måste gå igenom för att se vad som händer på andra sidan. Det gör mig trött, osäker. Frustrerad och förtvivlad. Det gör att jag grubblar och gråter. Undrar om jag räcker till. Som man. Som pappa. Som människa. Funderar över vad jag borde göra för att bemästra min tillvaro. Jag lockas ibland omåttligt av att ta den där vägen. Bli av med all skit som kräver min uppmärksamhet i flera dimensioner och istället stå öga mot öga med problemen ett och ett. Kampen mot dem må vara både fysisk och hård, men när den är över så är den över. Följderna är lätta att se redan innan jag handlar. Det känns så underbart enkelt.

Kanske är det därför jag tvekar. Jag har blivit fostrad att inte ge upp. Att kämpa som en furie tills jag gråter allt blod ur kroppen och sen därefter gå vidare ändå. Det känns inte ärligt. Det är inte rakryggat. Det finns få saker i livet som jag verkligen värderar och vad är jag egentligen för typ av människa om jag vänder dem ryggen? Jag måste fortsätta på den här vägen, även om jag nog inte är skapt för den – även om jag kanske kunde vara lyckligare på annat sätt. Jag ska kämpa vidare i en verklighet och i en tillvaro där jag inte riktigt hör hemma för att det finns de som behöver mig här. Och för att jag är för jävla envis för att ge upp.

Men om jag hade tagit steget – lämnat det här livet för att verkligen gå min egen väg – hade det blivit bättre då? Hade jag klarat det? Jag är rädd för att jag inte hade gjort det. Drömmen kanske är mer handfast just som dröm än som verklighet. Jag kanske inte hade kunnat vara just så praktisk och rak på sak som ett sådant liv kräver. Jag kanske hade misslyckats. Och vem vet? Kanske är det därför jag sörjer så?

Föregående inlägg
Nästa inlägg
Lämna en kommentar

3 kommentarer

  1. Ann

     /  20 juni, 2011

    Så kom den där tomheten, den som jag själv känner ibland. Jag läser det du skrivit och känner igen rätt mycket. Famlar efter något, griper, utan att lykas fånga det som kan förklara min känsla när den kommer. Så mycket är lika. Behöver sortera. Läsa igen. Och igen. Men ett kärleksbrev kanske inte vore dumt för jag tror det är något annat än envishet. Jag tror vi gillar det någonstans. Eller kanske bara drömmen som sådan. Drömmen om det enkla, okomplicerade där fajten är ren och tydlig.

    Svara
    • Jag hoppas att det i alla fall är något MER än bara envishet. Jag hoppas att det finns ett eget värde i det liv jag lever, så att det inte bara är ren ovilja att förlora som gör att jag fortfarande går vidare på de här vägarna. Det kan nog vara så att jag på något plan gillar det och jag tror nog att du har rätt om drömmen att kunna se problemen i vitögat.

      Och jag ska göra som du. Skriva ett kärleksbrev till mig själv. Kanske kan jag beröra mig själv som aldrig förr?

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: