Det nappade. En gång. Men den släppte. Jag och Prinsessan har åkt till min barndoms fiskeställe. Jag trodde vi skulle vara ensamma här, eftersom stranden ligger långt från all bebyggelse, men det har varit folk här närmast i skytteltrafik sen vi kom hit. Vi har dessutom med all önskvärd tydlighet placerat oss på helt fel sida om elden, för röken blåser verkligen konstant in i ögonen på oss. Tårarna sprutar verkligen ur ögonen på mig. Klart.se har lovat regn precis hela natten och det kan vara ett problem eftersom vi sover under bar himmel. Hittills kan man alltså säga att vår fisketur varit ett totalt fiasko.
Men vi har grillat korv och metat. Båda delar är svåra att göra i hård blåst, men vi har i alla fall försökt. Prinsessan ligger och väntar på att månen ska komma fram. Under tiden nonsenspratar hon och sjunger ikapp med näktergalen. Göken gal. Blåsten får sjön att gå. Det brusar. Vågorna slår in och bryggan knarrar fundersamt. Sämre kan man helt klart ha det. Jag tror att Prinsessan somnar snart, och då ska jag grilla en korv till. Lyssna på vinden. Näktergalen. Vattnet. Tänka på hur det var när min pappa tog mig hit och fiskade, när jag var liten.
Kanske mojnar vinden snart. Kanske nappar det bättre imorgon. Och kanske tar jag mig ett bad när jag vaknar.
anguin.wordpress.com 