Den som väntar på nåt gott väntar fanimig alltid för länge

Jag har under alla år känt mig jävligt blåst. Kort sagt. Jag har pluggat länge och väl, slitit år ut och år in (i år är det andra året i mitt liv jag får ha semester – och jag fyller 33 i augusti) och varit riktigt, riktigt bitter. Missunsam, arg, till och med hatisk. Jag tycker att det har känts helt förbannat orättvist att jag ska få harva i hemtjänsten eller som kock eller som hjälpreda någonstans till en lön som inte ens står i närheten av min utbildningsnivå. I synnerhet när ungjävlar tar studenten från fordonsgymnasiet och börjar jobba som mekaniker efter en lång, härlig sommar – och tjänar mer än jag… De betalar inte en krona till CSN. Jag kommer antagligen aldrig att hinna ikapp mina gamla skolkamrater – de som gick bygg, handel/administration eller fordon när det gäller pengar i näven utslaget på en livstids arbete. När jag lånade pengar eller hankade mig fram på de småjobb jag lyckades få tag på, jobbade de 8-17, drog in stålar, byggde sig ett hem, hade semester och lediga helger. Jag har vid många tillfällen undrat varför jag var så dum att jag studerade. Från botten av depressionen hatade jag mig själv för att jag varit pretentiös nog att tro att jag skulle duga någonting i konkurrensen med riktiga akademiker. Jag kände mig värdelös och korkad.

Karriären som jag sökte dröjde både länge och väl. Den började ungefär på samma nivå som mina ströjobb. Dåligt betalt på märkliga arbetsplatser och med besvärliga chefer eller arbetskamrater. Så fick jag slutligen jobb på förlag. Skillnaden mellan det här och mina andra ”riktiga” jobb var ganska liten, bortsett från att lönen var något bättre och arbetsplatsen något trevligare. Jag låg i skilsmässa vid den här tiden – antagligen inte det bästa läget att påbörja ett nytt arbete – men jag arbetade mig igenom skiten. Slet mig utmattad och kom ut på andra sidan. Och så bomfaderalla slutade chefredaktören för min tidning – och jag fick ta hans plats.

Det var en märklig känsla. Jag häpnade lite över framgången. Hade svårt att glädjas på allvar eftersom jag väntade mig att något skulle gå snett. Var osäker på om jag egentligen förmådde driva en tidning. Det kändes kusligt och overkligt att lyckas i karriären. Jag har genomfört en hel del ändringar och förbättringar och jag är nu ansvarig för en tidning som jag i de flesta avseenden är mycket stolt över.

För bara ett tag sedan fick jag ansvar för två tidningar till. Ledningen uttryckte att jag gjort ett bra jobb och att de litade på att jag kunde ta ansvaret de nya tidningarna innebär. Det gjorde mig lite yr. Plötsligt chefredaktör för tre tidningar.

Igår kallades jag in till VD. Redaktionschefen var också med. Det är alltid lite osäkert att bli ”inkallad” – det kan vara väldigt bra eller väldigt dåligt. Vad som hände på det mötet kan jag ännu inte avslöja. Det var något dåligt – och någonting bra. Oavsett vilket använde redaktionschefen och VD uttryck som ”…eftersom du är så jävla duktig”, ”du är en riktig tidningsmänniska”, ”vi behöver fler som du här på förlaget”, ”du gjorde heeelt rätt i det läget”, ”det är suveränt att du tar tag i saker och tar ansvar där du ser att det behövs”. Lite såna grejer.

Jag har fortfarande svårt att ta till mig sådan feedback, men igår kändes det väldigt bra. Jag börjar dessutom sakta men säkert omvärdera – det verkar som om det trots allt var en rätt bra idé att utbilda sig och att alla de där åren av slit, misströstan, bitterhet och ångest inte var förgäves. Kanske är den tiden till och med över nu.

Föregående inlägg
Nästa inlägg
Lämna en kommentar

4 kommentarer

  1. Jag har i perioder haft lite samma tankar. Varför la jag så mycket tid och lånade pengar på en utbildning som ändå inte ger mig precis det jag vill ha som jobb och i slutändan mindre pengar i plånboken totalt sett?

    Men jag har tänkt vidare. För det har egentligen väldigt lite med pengar att göra. Jag har haft sådana jobb i perioder som man inte behöver någon utbildning för, och jag vantrivs något ohyggligt med det. Till syvende och sist är min anledning till att ha utbildat mig att jag får syssla med något intressant och utmanande på dagarna. Och det behöver jag, om jag inte ska må riktigt dåligt.

    Svara
    • Så är det på sätt och vis för mig också. Eller: jag vet att jag hade klättrat på väggarna om jag jobbat i verkstad – jag är alldeles för ömtålig för det ;). Dessutom är jag lika praktisk som en papperskorg så det hade gått åt skogen.

      Däremot hade jag gjort vad som helst för att komma ur fattigdomen vi levde i, när jag mådde som sämst. Jag inbillar mig i alla fall att det var de ständiga grubblerierna över hur jag skulle kunna försörja min familj och betala hyran som lade grunden till att jag mådde så dåligt. Vid den tiden hade jag med glädje jobbat som kräktorkare om det gav mig mer pengar.

      Svara
  2. Härligt!!! Vilka bra chefer du har som ger dig positiv feedback och beröm!

    Väntar nu nyfiket på vad det är du inte kan avslöja än:)

    Svara
    • Det kommer, det kommer, men det tråkigaste är att jag inte kan avslöja något helheten förrän i typ oktober 😦

      Något litet kan väl undslippa mig innan dess…

      Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: