19. Min ärlighet

Jag är vad jag brukar kalla dum-ärlig. Folk tycker ibland att jag är elak och egoistisk för att jag är så rak, så jag har lärt mig att lägga band på mig. När folk frågar mig något så svarar jag oftast precis vad jag tycker och förvånansvärt ofta leder det till en mycket negativ reaktion. Jag menar verkligen inget illa. Jag vill bara vara ärlig och det är inte så roligt alla gånger, eftersom jag vet att det kommer att såra någon. Jag skulle kunna ljuga, men det känns inte heller så bra, så grodorna bara rusar ur munnen på mig och jag gör folk ledsna till höger och vänster. Nåja – så var det i alla fall förr. Nuförtiden ljuger jag faktiskt, eller pratar om nåt annat.

När jag pluggade började mina studier med nollning – av den bra sorten. Vi blev aldrig förnedrade, det var lagom med alkohol, sommaren var varm och vi hade fantastiskt roligt tillsammans. Jag bodde i samma område som en av tjejerna, som vi kan kalla Kajsa. Hon var väl en fyra-fem år yngre än jag och hade precis gått ut gymnasiet. Hon var blond och såg lite vilsen ut. Hon var absolut ingen bimbo utan väldigt klipsk och vaken. Men. När hon pratade så fick man intrycket av motsatsen. Hennes röst var gäll, lite nasal och barnslig. Hon pratade i ett kör och drog knappt efter andan emellanåt. Jag gillade henne. Tyckte att hon skulle bli en bra kompis.

En ljummen, underbar natt vinglade vi hemåt tillsammans och jag lyssnade småleende till hennes berättelser. Gradvis började jag inse att hon faktiskt lät som en sexåring som berättar om djurparksbesöket, med stora ögon, stora gester och andlöst pratande. Till sist slutade jag lyssna. Jag hörde bara ljudet av hennes röst. Jag var som förhäxad över hur korkad hon lät. Till sist bestämde jag mig. Förtrollningen släppte. Kajsa såg på mig med glittrande ögon och sa:

”Anguin. Du är inte som andra killar. Du är så mogen, världsvan. Du är verkligen jättetrevlig.”
”Kajsa.” svarade jag. ”Du…”
”Ja?” sa hon förväntansfullt.
”Eller nej. Det är nog bäst att jag inte säger något. Du skulle bara misstolka det.”
”Men nej, berätta!”
Jag drog ett djupt andetag. Det skulle inte vara roligt för henne att höra, men någon måste säga det, göra henne medveten om det. Det skulle antagligen hjälpa henne resten av livet.
”Kajsa, vet du om att folk kan uppfatta dig som jävligt korkad när du pratar på det viset?”

Och det var den kvällen det…

Föregående inlägg
Lämna en kommentar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: