Kompromisser

Hur långt ska man sträcka sig för att få saker att fungera? Vad ska man gå med på? Och är man bara dum när man har överseende med grejer man egentligen tycker är ganska besvärliga när den andre inte kan tänka sig att rubba sina cirklar mer än någon enstaka tum? Kanske är det inte ”grejerna” som är det som är det största bryderiet, utan det faktum att man känner på sig att förändringar, anpassningar och ”låt gå” kommer att ligga hos en själv till allra största delen. I relationen till någon annan finns det alltid minst två personer och som jag ser det har bägge precis samma ansvar för att ”gå med på” saker, fila på ojämnheterna och ibland göra saker man inte vill för att relationen ska kunna fungera. Om det bara är en som kan tänka sig det – hur blir det egentligen då?

Annons

Publicerat av Anguin den 8 maj, 2011

https://anguin.wordpress.com/2011/05/08/kompromisser/