Jag undrar varför. Låg hon och vred sig, vände sig? Tänkte och undrade? Oroade sig? Var hon ledsen? Eller var hon uppe för att hon ville? Kanske kollade hon på någon film, lyssnade på musik eller tog ett glas vin? Eller jobbade hon? Jag vet inte, men uppe var hon. Och jag fick ett sms om saknad, precis innan jag somnade.
När jag skriver nuförtiden handlar det sällan om henne. Det är inte så att hon inte får plats, för det får hon, både på min blogg och i mitt liv. Jag vågar inte skriva allt jag vill säga eller allt jag undrar över. Hon får veta det när jag pratar med henne. När hon ligger i min famn, eller då vi lagar mat tillsammans. Vissa saker gör bäst i att mogna innan jag tar upp dem med henne; än känner vi inte varandra på alla plan. Förr skrev jag såna saker här på bloggen för att stöta och blöta, men inte nu längre. Jag vet att hon läser och på något vis gör det mig blyg och mitt språk blir klumpigt. Därför skriver jag om annat här. Men vad viktigare är: hon förtjänar ett samtal med mig. Hon är värd att få höra mina tankar från mig, öga mot öga och inte som åskådare i tredje person. Jag vill att hon ska få höra mina sorger, mina funderingar och mitt skratt, för hon betyder så mycket för mig. Och sen finns det massor av andra saker jag vill att hon ska veta. Men de kan jag bara visa henne. Ordlöst, mjukt och ömsint.
anguin.wordpress.com 