Marlon Brando

För att göra en lång, lång historia något kortare, vill jag berätta att jag för första gången på två och ett halvt år träffade Prinsessans gudfar. Vi har inte hörts av på två år. Han har en förmåga att gå under jorden. Han hör inte av sig. Han är en enstöring. Han ringde mig faktiskt när han fick höra att jag låg i skilsmässa för två år sedan, men sedan dess har vi inte hörts av; sedan min telefon kraschade har jag inte kunnat få tag på hans nummer. I perioder har jag trott att han varit död.

Jag har saknat honom väldigt mycket. Nästan gråtit ibland. Han är en så viktig bit i mitt liv. Fantastiskt kärleksfull. Alltid positiv. Trots att han inte har det så värst lätt. En sjukdom. Det gör att han ser grotesk ut. Det tar honom två timmar att reda ut en vanlig dusch, för han måste skrubba sig så noga överallt och sedan smörja in sig lika noga efteråt. Dessutom hade han ett käkfel som gjorde det svårt för honom att prata och som ytterligare förvred hans utseende.

Han har gått arbetslös i långa perioder på grund av sina val i ungdomen men också på grund av hur han ser ut. Så vitt jag vet har han haft en enda flickvän i sitt liv. Men trots allt det skrattar han hellre än tjurar. Det finns alltid utrymme för skratt, musik, skoj och goda samtal. Han är den perfekta gudfadern till mitt barn. Trots att livet sparkat honom hårdare än de flesta vägrar han att låta sig nedslås. Det är en bra förebild. För Prinsessan. Och för mig. Synd bara att vi bor så pass långt ifrån varandra och att han är så enstörig.

Jag och Prinsessan befann oss i Malmö. Hon är mycket medveten om att det var där hon föddes. Hon är nog lite stolt över det. Det var en alldeles strålande måndag. Fantastiskt väder. Vi skulle ha åkt till Danmark, men på grund av det ena och det andra så blev det inte så. Jag lovade Prinsessan glass i stora lass i stället. Vi lekte i två timmar på en särdeles spejsad lekplats och lekte sedan i parken där jag fick fotografera fåglar medan Prinsessan ”fiskade” med en pinne. Till sist gick vi och köpte massvis med glass som hon inte åt upp; i själva verket dissade hon Glassfabrikens glass och började tjata om att hon mycket hellre ville ha en Piggelin.

Vi hade parkerat bilen utanför gudfaderns port. Jag hade ringt på ett par gånger, men ingen öppnade. Jag ringer alltid på när jag är i Malmö. Han svarar aldrig. Jag köpte en Piggelin i närbutiken och satt och väntade i solen på att Prinsessan skulle äta upp den. Och så kom han där på sin cykel. Marlon Brando själv. Prinsessans gudfar.

Det var underbart att se honom. Han såg så förändrad ut. Operationen han genomgått för att rätta till käken har fungerat utmärkt. Han ser mycket bättre ut. Och ett jobb har han fått. Som han trivs med. Och som betalar hyran ”och mer därtill”. Jag kunde för första gången presentera Prinsessan för sin gudfar. Jag berättade för henne att om något händer mig, så ska hennes gudfar se till att hon får det bra. Hon var blyg, Prinsessan, men hon kramade faktiskt sin extrapappa.

Jag berättade för honom hur mycket jag saknat honom och hur mycket jag undrat. Jag fick hans nummer. Vi kom överens om att ses snart igen. Snacka. Ta en kopp kaffe. En liten bit som saknades i mitt liv kom tillbaka igår. Det är fan inte illa. Tack.

Föregående inlägg
Nästa inlägg
Lämna en kommentar

5 kommentarer

  1. Ann

     /  6 januari, 2012

    Äsch, jag skiter i orden, jag ler istället.

    Svara
  2. Plötsligt händer det: Livet ramlar på plats

    Svara
  3. Fint. Glad för er skull.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: