Jag skulle vilja träffa två personer faktiskt. Min riktiga farfar och min riktiga morfar.
Min farfar erkände aldrig pappa som sin son och sket fullständigt i honom. Pappa växte upp med sina morföräldrar, medan farmor fick fly till Stockholm – både för att det inte var OK för en ogift sjuttonåring att bli med barn på 40-talet och för att farfar ville ha ihjäl henne. Sannolikt var han ett jävla as. Rakt av. Jag skulle vilja träffa honom och ta reda på vad han var för en typ. Människor som träffat honom har uttryckt att han var en bra karl, vilket jag i och för sig tvivlar på, men det hade ändå varit intressant att träffa honom. Jag har ett antal halvkusiner som inte har någon som helst aning om att jag finns. Det hade varit kul att träffa dem också.
Morfar blev antagligen mördad när mamma var tolv. De hittade hans moped i vattnet, skadad, som om den varit med i en krock. Det sades att han varit full och kört i ån av misstag, men morfar drack inte. När de hittade kroppen var den så uppsvälld att det inte gick att dra några slutsatser om dödsorsak, i synnerhet inte med den tidens kriminalteknologi. Mamma har berättat att han var en underbar pappa. Hon älskar honom fortfarande väldigt mycket. Jag skulle så gärna vilja träffa honom. Jag önskar att jag kunde ha fått sitta i hans knä när jag var liten, så att han kunde berätta saker för mig – om sitt liv och vad han gjort.
Jag blir hemskt vemodig av det här, märker jag. Mina föräldrars (och min egen) dödlighet faller i nytt ljus. Pappa fyller 70 på lördag. Han lär antagligen dö inom tio år eller så. Det är hemskt kort tid. Hur ska vi hinna göra… allt? Och hur ska Prinsessan kunna vara lycklig utan sin farfar? Hur ska jag kunna leva utan min far?
Och så återkommer jag självklart till hela grejen med den krossade kärnfamiljen – illusionen/visionen om en riktig Disney-familj, där generationer av hela familjer kan sitta lyckliga tillsammans på julafton och där far- och morföräldrar kan finnas till för sina barnbarn. Löjligt kanske. Utopiskt? Sannolikt. Men här sitter jag ändå och slokar en smula, och saknar något jag aldrig känt.
anguin.wordpress.com 