Jag sitter här och tittar på henne. Min lilla dotter. Hon somnade som en stock i soffan. När jag ser hennes små händer och blonda lockar fylls jag av något så starkt att jag inte kan värja mig.
Jag är så jävla rädd att förlora henne. Jag vet inte vad jag skulle göra om hon försvann. Mitt i allting ramlar livet över mig. Jag har gråtit till och från den senaste timmen. Stod vid disken och började bara böla. Jag vet inte riktigt varför, men plötsligt kändes allting så tungt. Det kröp bara på mig. Hopplöshet, förtvivlan, den dåliga typen av vardag. Insikten om att jag förlorat, misslyckats. Insikten om att livet ofta är hårt och jävligt. Att mina drömmar och min tillvaro slagits i bitar. Jag har fortfarande inte riktigt funnit mig själv. Det är jobbigt ibland.
Jag önskar ibland att jag kunde räcka till. Vara en bättre man och en bättre pappa. Jag önskar att jag orkade mer. Allt det hårda suger musten ur mig helt, men samtidigt gör kärleken att jag orkar ännu lite mer.
Vid såna här tillfällen blir jag så medveten om mig själv och mina känslor. Just nu saknar jag den där tjejen så att det svider i mig. Jag önskar så att jag kunde vara med henne nu. Låta mig vara nära.
anguin.wordpress.com 
Bittan
/ 22 mars, 2011du kommer komma till insikt, där du känner att du är bra och att duger som du är. bevikelsen över att livet inte riktigt blev som man från början tänkt sinar med tiden och tankar. det tar ett tag att ta sig igenom allt…men när du väl gör det kommer du känna dig starkare än någonsin…Låt allt läka först så kommer du bli stark. Kram
Anguin
/ 30 mars, 2011Jag vet ju det innerst inne, men vissa ögonblick är det svårt att se eller ens föreställa sig. Jag TROR ju hela tiden att jag det är ett avslutat kapitel, men sen står man plötsligt där med fanockså upp till knäna…