Det är en hel del grejer faktiskt, men mat, musik och sällskap är de tre starkaste kandidaterna, så jag skriver om dem. Jag lyssnar på musik nästan 50 % av dygnet. Det är väldigt sällan det saknas musik hemma eller på jobbet, bortsett från när Prinsessan tittar på TV. Tidigare lyssnade jag mest på musik som lät som femton rottweilers i en osmord köttkvarn, men allteftersom åren gått och jag vidgat mina vyer har jag tagit andra stilar till mitt hjärta. Spotify har dragit sin beskärda del av strån till stacken; det kostar liksom ingenting att prova. Det är inte som att man köper en skiva för 180 spänn och inte gillar den. Tack vare Spotify har jag kunnat upptäcka gammal mambo – helt perfekt för att pigga upp de där dagarna när nästan inget hjälper. Det, och riktigt gammal salsa, är sjysst. Inte min stil, helt sant, men riktigt bra i alla fall.
Sen är det mat. Italiensk mat. Japansk mat. Jag är sjukt förtjust i båda delar.
I Japan går maten och ritualerna kring den hand i hand med hälsa. Det är sparsmakat, vackert och strikt (därmed inte sagt att det inte går att fläska på ordentligt), med få basingredienser som innehåller våldsamt mycket smak. Liksom i Italien präglas köket mycket av regionala förutsättningar. Att laga japanskt är fridfullt och meditativt. Det sägs att en riktigt duktig japansk kock ska kunna åstadkomma ”de tre fem” – fem smaker, fem färger och fem tillagningsmetoder – i varje måltid. Det är inte lätt, det kan jag lova, men det är roligt när man lyckas. Några av mina bästa matupplevelser har med det japanska köket att göra. Att äta enkel laxsashimi med ris och soya i solnedgången, med ett glas vatten till, sittande alldeles ensam på ett trädäck är en härlig erfarenhet som jag inte kommer att glömma.
I det italienska köket finns det i bjärt kontrast verkligen ingen hejd och man kan använda nästan precis vad som helst när man lagar italienskt. Det är ost, kött, fisk, vin – det är brutalt handfast och simpelt, ofta väldigt snabbt och alltid väldigt äkta (även om den italienska maten, likt den klassiska svenska, gärna får den tid den behöver – en kalops kan man inte hetsa – inte heller en risotto eller en köttfärssås). Smakerna finns i råvarorna – inte ofta i kryddorna och på något vis går allting ihop som ett pussel. Det ena ger det andra och allt byggs ihop till perfektion. Den klassiska och kompletta italienska måltiden består av hela fem serveringar – antipasto, primo, secondo, contorni och dolce. Fatta att det tar tid att äta en sån middag. Och fatta att det får ta tid. Det är liksom själva idén. Att må bra. Att äta gott och njuta av mat och sällskap. Jag älskar den attityden, för mat och sällskap är liksom så basala saker – det är det mest ursprungliga i mänsklig kultur och det fanns redan innan vi tekniskt sett blev människor. Under många tusentals år har det förfinats och gått i arv från en till en annan. I hela Europa är måltiden centrum, något man uppskattar och lägger tid och kärlek på. Men i Sverige har det tagit en jävligt sur vändning. Här finns det minsann inte tid till några långa luncher. Vi petar snabbt i oss från McDonalds eller pastavagnen och får aldrig tid att skratta eller koppla av. Jag tycker att det är jävligt B och jag tycker att vi borde lägga ner den utvecklingen till förmån för sunt ätande och sund avkoppling tillsammans med våra nära.
anguin.wordpress.com 