Tungt ämne. Det brukar sägas att hat är ett starkt ord. Oavsett hur man ser uttrycket, vet jag att hatet, hand i hand med bitterheten, förstört mycket i mitt liv. Jag har hatat i många år så jag vet vad det innebär. Jag har inte hatat något särskilt direkt. Bara allmänt hatat. Mig själv har jag i och för sig hatat, riktigt ordentligt. Och så har jag hatat ”omständigheterna”. Som tur är har livet slutligen tagit andra vändningar och jag har på allvar börjat skruva mig ur hatandet.
Jag skulle kunna säga att jag inte hatar något längre. Det är PK, men det är inte sant. Jag tror att alla människor hatar något eller någon, även om de aldrig vill erkänna det. Det är skamligt att hata. Jag kan hålla med om det, men det finns ändå något jag hatar. Trots att jag är vuxen och förälder, trots alla svåra år och allt jag tagit mig igenom, är mitt liv ändå till viss del styrt och påverkat av någon jag inte ens vill se. Det gör mig oerhört frustrerad och gör att jag känner mig omyndig och begränsad. Den känslan, och det faktumet – hatar jag. Innerligt. Om jag skulle kunna ändra något i min tillvaro skulle det tveklöst vara det. Då skulle jag kanske – förhoppningsvis – sluta hata helt och hållet. Jag kan bara hoppas på att saker och ting förändras.
anguin.wordpress.com 