Inte som andra

När jag tänker tillbaka på mina förhållanden genom åren vill jag minnas att jag ganska ofta gick in i dem med ett visst mått av tvivel eller en attityd av att  ”tja, hon får duga”. Det har bevisligen varit mindre bra – hittills har jag inte lyckats få ett enda av mina gamla förhållanden att vara.

Den här gången är det annorlunda. Jag har inte det ringaste tvivel, trots att saker händer och har hänt i hennes liv. Hon är stark. Hon tycks mig mer hel än de flesta jag mött och hon målar min tillvaro helt gnistrande och blänkande. Till och med det vanliga, måstena och det tråkiga känns speciellt med henne. Jag har kommit på mig själv med att känna mig lycklig när jag lagar mat, för vid sidan om mig står hon och plockar av diskbänken, hackar grönsaker eller diskar. Vi hjälps åt – precis som det borde vara. Jag har aldrig upplevt det tidigare. Jag känner mig så tacksam för att det händer nu. Vi träffas mindre ofta än jag skulle vilja att vi träffas, men de dagar vi ses är som ett gyllene töcken där jag bara kan må bra.

Hon har barn. Det var något jag aktivt valde bort tidigare. Det skulle bli så mycket svårare om hon också hade kids – fler personer att ta hänsyn till, mindre chanser till nya barn och mindre tid med henne. Men så hände hon. Hon bara hände. Trillade över mig. Jag fick inte ens ett ögonblick på mig att reflektera över de där bitarna. Jag kände bara att jag träffat någon jag skulle kunna leva med i många år och att jag inte fick missa den chansen. Jag grep den utan eftertanke och utan tvivel. Jag har inte vågat lita på min gut feeling på väldigt länge, men den här gången gjorde jag det. Tack, gut feeling. Till och med nu, några månader senare, när jag fått tid till eftertanke, tvivlar jag inte. Det finns inga tvivel. Ingen tvekan. Det visade sig att gut feeling visste vad den pratade om, både vad gäller henne och barnen. Jag trodde att jag skulle känna mig vilsen och obekväm som  ”mammas nya kille”, men det gör jag inte. Jag funderar inte ens över hur jag ska bete mig med hennes barn. Jag tycker om dem och jag tror bestämt att de börjar acceptera mig.

Jag behöver inte vara konstlad. Jag behöver inte ens vara hård. Hon har inga krav på mig. Jag vågar vara underlägsen och liten men får samtidigt utrymme att ta kommandot. Jag får trösta henne när livet kastar henne utför forsen. Hon klarar sig själv förstås. Jag behöver inte trösta henne eller ta hand om henne. Men hon låter mig. Hon vågar vara sårbara med mig, liksom jag med henne. Det är fantastiskt att vi kan umgås på lika villkor, där jag upplever att varken hon eller jag känner oss undanskuffade. Det är ett bra utgångsläge som gör att vi kan fylla våra dagar med händelser och små sprakande ögonblick. Maten smakar bättre. Musiken har en särskilt slående rytm. Jag vill (och jag vågar) dansa. Vi gör små utflykter. Tar små promenader. Vi klagar på vinterblasket. Somnar, mitt på dagen. Tittar på film. Diskar. Pratar. Mycket. Tillsammans. Och tro det eller ej – jag kan inte minnas att jag haft det så i ett förhållande tidigare. Jag trivs. Njuter. Jag älskar henne.

Annons

Publicerat av Anguin den 21 februari, 2011

https://anguin.wordpress.com/2011/02/21/inte-som-andra/