Inte så jävla tuff

Runt kl 13 ringde exet. 20 minuter senare var vi på barnakuten. Jag hörde på hennes röst att något var fel, och hade jag inte gjort det så talade Prinsessans förtvivlade skrik sitt tydliga språk. Ljudet grep tag i mig. Det var något fel med de där skriken. Jag kände inte igen henne. Hon låter aldrig så där. Jag knep ihop läpparna och kastade mig i bilen. Körde för fort hem och plockade upp exet och barnet. Så fort jag såg Prinsessan insåg jag att hon var illa däran. Hon var tyst. Snyftade bara. Svarade inte på tilltal. Jag barhenne tigande genom snöslasket och hoppade in i bilen. Det gick fort genom stan och vi kom snart in på akuten.

Prinsessan har haft feber de senaste dagarna och kräktes igår förmiddag. I morse var hon dock feberfri och verkade pigg. Men plötsligt ändrades allt. Hon vägrade dricka. Skrek otäckt. Var knappt kontaktbar. Exet blev rädd och ringde. Jag blev rädd. Man är inte så häftig när man hör sitt barn skrika som en vålnad på andra sidan luren. På akuten satt hon i mitt knä och sov. Hon svettades av feber och satt tålmodigt när det togs blodprov efter blodprov. Hon svalde till och med sin medicin utan större krångel. Hon hatar att ta medicin. Hon hatar sjukhus. Hon hatar läkare. Men nu grät hon bara matt en stund, innan hon somnade igen. Jag och exet satt ganska tysta. Vi var båda oroliga. Vi pratade inte direkt. Vi grät lite, bägge två. Jag strök mitt barn över hennes varma rygg och höll henne i min famn.

Vi fick komma till ett rum där Prinsessan kunde titta på film. Medicinen började verka och hon blev piggare. Läkaren ordinerade dropp. Klockan skulle bli 17:30 innan hon fick det droppet. Jag gick och flyttade bilen. Köpte ett par pizzor till mig och exet. Prinsessan hade ratat pannkakorna hon fick från sjukhusmatsalen, men klämde i sig en slice pizza – det första fasta hon ätit på flera dagar. När allt var färdigt somnade hon slutligen. Jag och exet däckade också. Jag låg i sängen med Prinsessan och exet låg på en soffa. Vi vaknade till när en sköterska kom in. Exet ställde sig upp. När sköterskan gått började vi prata lite.

”Tack.” sa hon. ”Tack för att du gör det här. Tack för pizzan också.”
”Men det är väl klart.”
”Nej, men det betyder mycket för mig. Jag var så orolig.”
”Det var jag också. Det är inte lätt att vara mamma. Eller pappa.”

Vi kramades länge. Grät lite. Sen pratade vi om allt möjligt. Om vad hon gjort. Om vad jag gjort. Om hennes och min familj. Om något gammalt minne. Det kändes bra. Jag önskar så innerligt att vi kan ha en sådan relation också i framtiden. Främst för barnets skull, men också för vår skull. För min skull. Jag känner mig inte längre rädd när vi kan prata på det viset. Jag är inte orolig. Jag ser och känner att hon är mänsklig och att hon går att resonera med. Det tänds ett hopp inom mig när vi kan mötas på det viset. Två föräldrar. Enade när det gäller vår dotter, men på var sitt håll i det mesta annat. Separata, lyckliga liv, med tillit till varandra. Som jag önskar att det kunde förbli så alltid.

Jag och Prinsessan kom precis hem. Hon sover som en stock och jag har klämt i mig en halv kopp thé. Jag är sliten in i märgen. En trött pappa. Inte så jävla tuff. Men en bra pappa.

Annons

Publicerat av Anguin den 8 februari, 2011

https://anguin.wordpress.com/2011/02/08/inte-sa-javla-tuff/