Inte så jävla tuff

Runt kl 13 ringde exet. 20 minuter senare var vi på barnakuten. Jag hörde på hennes röst att något var fel, och hade jag inte gjort det så talade Prinsessans förtvivlade skrik sitt tydliga språk. Ljudet grep tag i mig. Det var något fel med de där skriken. Jag kände inte igen henne. Hon låter aldrig så där. Jag knep ihop läpparna och kastade mig i bilen. Körde för fort hem och plockade upp exet och barnet. Så fort jag såg Prinsessan insåg jag att hon var illa däran. Hon var tyst. Snyftade bara. Svarade inte på tilltal. Jag barhenne tigande genom snöslasket och hoppade in i bilen. Det gick fort genom stan och vi kom snart in på akuten.

Prinsessan har haft feber de senaste dagarna och kräktes igår förmiddag. I morse var hon dock feberfri och verkade pigg. Men plötsligt ändrades allt. Hon vägrade dricka. Skrek otäckt. Var knappt kontaktbar. Exet blev rädd och ringde. Jag blev rädd. Man är inte så häftig när man hör sitt barn skrika som en vålnad på andra sidan luren. På akuten satt hon i mitt knä och sov. Hon svettades av feber och satt tålmodigt när det togs blodprov efter blodprov. Hon svalde till och med sin medicin utan större krångel. Hon hatar att ta medicin. Hon hatar sjukhus. Hon hatar läkare. Men nu grät hon bara matt en stund, innan hon somnade igen. Jag och exet satt ganska tysta. Vi var båda oroliga. Vi pratade inte direkt. Vi grät lite, bägge två. Jag strök mitt barn över hennes varma rygg och höll henne i min famn.

Vi fick komma till ett rum där Prinsessan kunde titta på film. Medicinen började verka och hon blev piggare. Läkaren ordinerade dropp. Klockan skulle bli 17:30 innan hon fick det droppet. Jag gick och flyttade bilen. Köpte ett par pizzor till mig och exet. Prinsessan hade ratat pannkakorna hon fick från sjukhusmatsalen, men klämde i sig en slice pizza – det första fasta hon ätit på flera dagar. När allt var färdigt somnade hon slutligen. Jag och exet däckade också. Jag låg i sängen med Prinsessan och exet låg på en soffa. Vi vaknade till när en sköterska kom in. Exet ställde sig upp. När sköterskan gått började vi prata lite.

”Tack.” sa hon. ”Tack för att du gör det här. Tack för pizzan också.”
”Men det är väl klart.”
”Nej, men det betyder mycket för mig. Jag var så orolig.”
”Det var jag också. Det är inte lätt att vara mamma. Eller pappa.”

Vi kramades länge. Grät lite. Sen pratade vi om allt möjligt. Om vad hon gjort. Om vad jag gjort. Om hennes och min familj. Om något gammalt minne. Det kändes bra. Jag önskar så innerligt att vi kan ha en sådan relation också i framtiden. Främst för barnets skull, men också för vår skull. För min skull. Jag känner mig inte längre rädd när vi kan prata på det viset. Jag är inte orolig. Jag ser och känner att hon är mänsklig och att hon går att resonera med. Det tänds ett hopp inom mig när vi kan mötas på det viset. Två föräldrar. Enade när det gäller vår dotter, men på var sitt håll i det mesta annat. Separata, lyckliga liv, med tillit till varandra. Som jag önskar att det kunde förbli så alltid.

Jag och Prinsessan kom precis hem. Hon sover som en stock och jag har klämt i mig en halv kopp thé. Jag är sliten in i märgen. En trött pappa. Inte så jävla tuff. Men en bra pappa.

Föregående inlägg
Nästa inlägg
Lämna en kommentar

9 kommentarer

  1. Jag blev lite tårig av det här inlägget. För att Sessan var så sjuk. För att du var så orolig. För att det ändå blev ngt bra.

    Blandat ledsen och gladtår, tror jag det v ar.

    Svara
  2. EN MYCKET BRA PAPPA!!!

    Svara
  3. Tack igen. Det är inget vidare med Prinsessan, tyvärr. När jag tog febern på henne för någon timme sedan hade hon minst 38,8. Läpparna är svullna och hon vill inte äta. Hon vill knappt dricka. Det blir en lång natt i natt. Jag bara hoppas att vi slipper åka in igen.

    Svara
  4. Krya på sig till Prinsessan!

    Svara
  5. Tack ska ni ha. Det betyder mycket för mig att ni skriver, inte minst när det är beröm.

    Svara
  6. Jag tycker att du är riktigt jäkla tuff. Det är bland det tuffaste som finns att göra att kliva fram och göra allt det där för sitt barn när det behövs. Råcoolt!

    Hoppas prinsessan blir bra snabbt 🙂

    Svara
  7. KRAM!
    Och här, en livsvisdom för dig och mamman att ta med sig: Tänker man tanken om man ska åka in till jouren/akuten med barnet så ska man åka in. Direkt. När det gäller feber och vägra dricka och sådant så ska man ta det på allvar. Jag har en vän som inte blev lyssnad på när hon ringde in till jouren ang. detta. Hon försökte reda upp det hemma med påföljd att hennes dotter var så uttorkad när de kom in att det knappt gick att sätta dropp. Hade de inte lyckats att få till droppet kunde det ha gått riktigt illa. Alltså, hellre åka in en gång för mycket. Föräldrarna vet bäst.
    Säger Maja vars dotter slutade andas hemma för tre år sedan.

    Detta vet du säkert redan, men jag vill ändå säga det en gång till så du har det i bakfickan.

    Och, vad bra att du och mamman kan samarbeta om det hela. Det tror jag tveklöst att jag och Pelle kommer att kunna göra också.

    KRAM

    Svara
  8. Inte så tuff men bra är du synnerligen.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: