Han var ful nog att välja den här modellen.
När man blir ”äldre” blir allting relativt. Jag hade säkert en absolut favoritplats när jag var tio eller till och med 15, men nuförtiden är jag snarare ute efter en känsla. Frågan är också vad en ”favoritplats” är. Är det den plats där man helst av allt vill vara? En sån plats har jag förvisso, men den är enbart kopplad till personerna som finns på den platsen – utan dem så hade den inte varit värd ett dugg.
Så mina favoritplatser (som det måste bli) förmedlar en känsla, uppfyller mig med upptäckarlusta och till och med iver. Jag kan hasta igenom lokalerna som ett barn och titta och förundras. Det är fantastiskt. Jag pratar om… museer.
Jag vet att det är fantastiskt nördigt, men det är jag. Museer är jag. Jag tror inte att det är så många här som vet det, men innan jag satsade på mediebranschen var jag arkeolog. På riktigt. Piska, hatt och skinnjacka – hela grejen.
Historiska museer står ALLTID på min lista när jag kommer till en ny stad. Jag samlar nästan på dem. Doften i ett museum påminner en smula om doften i ett antikvariat eller i ett bibliotek. Det är en underbar doft som liksom innehåller kunskaper, glädje, lärdom, sorg – typ allting som är mänskligt – i mikroskopisk form.
Jag spanar och spejar och tittar och slås av den fantastiska känslan att det var någon som använde den där saken för 1 000 år sedan. Det är som en direktlänk mellan mig och människan i forntiden.
På riktigt bra dagar kan jag svepas med så till den grad att jag nästan kan höra ljud och se vardagslivet framför mig. Jag tjusas verkligen av museer och jag tror aldrig att det kommer att upphöra.
anguin.wordpress.com 
Kat
/ 30 januari, 2011Måste i sammanhanget berätta att jag, när jag var 14/15 år, hittade den plats som för evigt är hemma för mig… Ja, jag har förnekat platsen och till och med undvikit att åka dit som tonåring på grund av dess dragningskraft och nej, jag vill kanske inte bo där permanent. Men det är ändå den platsen på jorden som är ”min”. Du vet vilken plats jag menar, det är stället med det röda torpet. Och även om det inte är ett museum, så har det ibland känts lika ”nördigt”, att föredra att hänga i skogen framför häftiga storstan, att kolla på en sjö framför att dansa på utehak… Du har museum, jag har en plätt jord i Småland – alla hittar vi våra favoritplatser och vi väljer dem inte alltid själva.
Men du, nästa gång du hälsar på vill jag katten se dig i piska, hatt och skinnrock!!
Anguin
/ 31 januari, 2011Ah, sorry Kat! Dr Jones ville ha tillbaka sina prylar häromveckan. Vad skulle jag göra när han kom farande med hela London Studio Orchestra [http://open.spotify.com/track/2YmNXJht6JAXBCKrPJ6fby] efter sig?
Åsa
/ 30 januari, 2011Be inte om ursäkt för nördigheten, nördighet för mig är bara ett annat ord att vara vansinnigt passionerad för saker och det borde fler vara. Dåna en smula åt saker. Till exempel museum. Eller nyriven muskot. Eller hur man nu är lagd.
Ett stenkast från Fyndet
/ 30 januari, 2011Häftigt! Jag gillar också historiska museer bättre än moderna, men jag har nog inte riktigt din passion 🙂
Men sant att en plats inte är något utan en känsla, personer. Platsen i sig är ju inte det man längtar till utan det som upplevs där. Och upplevelser är ju oftast förknippade med familj och vänner.
Trollet
/ 30 januari, 2011Men kan det inte vara en plats också, där vi kan vara helt utan känslor. Tänker på havet till exempel, där jag sitter ensam och bara lyssnar till hur vågorna sköljer in över stranden och klipporna. Men det är förstås en känsla i sej.
Trollet
/ 30 januari, 2011Fan vad läckert, önskar att jag hade något liknande att samla på. Undrar vad jag samlar på? Tankar väcks, jag gillar det.
Anguin
/ 30 januari, 2011Vad samlar du på?
Trollet
/ 30 januari, 2011Jag vet faktiskt inte, pocketböcker och erfarenheter kanske. Men det ligger något och lurar, jag återvänder till dej och dina museum, de slog an en sträng men än så länge vet jag inte var och hur.