Ojojoj, det är mycket det. Jag gråter till Disney-film (inte lika mycket nuförtiden, men ändå), till opera, när jag hör något sorgligt, av ingen anledning, när jag lämnar eller hämtar min dotter (någon gång ibland), när jag träffar mitt ex (av frustration) och vid själva tanken på att behöva förlora min dotter.
Jag är långt mycket mer gråtmild nu än jag var för ett par år sedan. Hela skilmässoprocessen och mitt omformande från familjeförsörjare till pappa har gjort att jag har närmare till gråt, både på gott och på ont. Jag gillar att gråta ibland, men vad viktigare är – jag skäms inte längre för att jag gör det, inte ens offentligt.
anguin.wordpress.com 