Attityd

Jag försöker sluta, men jag kan fan inte. Det suger sig fast. Jag försöker säga nej, men så fort jag gläntar på locket är jag helt såld. Det är attityd, ”jag-är-så-jävla-snygg-anda”, takt, ton, fullt ös, manlighet, kvinnlighet – galet komplext i all sin enkelhet. Med sån känsla, sådan desperation och sådan vilja piskas gitarrerna. Kontrabasen ger musklerna och det händer att enkla trummor kan vara skelettet, men lika ofta är det bara pur, medfödd taktkänsla som är armeringen i rockabilly. Dramatiska, längtande röster som sjunger om kärlek, ”I neeeed you!”, jävlaranamma och om vardagen. Rockabilly är fanimig som punk, fast med fett i håret snarare än gelatin. Och så är rockabillies snyggare (tro mig – jag har varit punkare också).

Det är en sorg att mitt hårfäste krupit så pass långt bakåt att jag inte längre kan kamma upp en riktigt grym pompadour; jag gillade verkligen att göra det. Duscha. Låta håret vara varmt. Kamma in lite olivolja i det. Skapa stadga och styr med ett mellanhårt vax, och sedan höjd med en lättare pomada. Att lukta så där fantastiskt. En frisyr som drar blickarna till sig. En frisyr som absolut inte håller – en frisyr gjord för att underhålla, att kamma om, att spegla. En pompadour eller vanlig greaser ger dig möjlighet att bry dig om ditt utseende och ändå vara råmanlig. Fan vad jag älskade att tuppa mig framför nån reflekterande yta. Att fixa, putsa och dona. Att ständigt slänga en blick in i närmaste reflekterande yta för att kontrollera att varenda liten hårslinga låg som den skulle.

Rockabillyn är utstuderat bra på att låta sina ”anhängare” vara just så kvinnliga och manliga som de bara önskar. Det leks hejvilt med könsrollerna; brudar får vara tuffa och säga ifrån och snubbar får gråta och vara lite mjukare, samtidigt som flickorna får ha på sig den där prickiga klänningen och måla läpparna röda och pojkarna får vara så där uppfriskande rebelliska och svårmodigt hårda i sina skinnjackor. De får vara ”klassiskt kvinnliga” eller ”klassiskt manliga” utan att det är något konstigt i det. Det kan vara så skönt att låtsas och bara för en kväll falla tillbaka i de välkända rollerna.

Några av mina bästa år var färgade i femtiotalsfärgglatt. Jag var snyggare än jag någonsin varit. Soundtracket var rytmiskt och dansant. Brudarna var både tuffa och söta och killarna både mjuka och hårda. Jag sörjer det inte, men jag önskar att det kunde ha varat i några år till.

Föregående inlägg
Lämna en kommentar

6 kommentarer

  1. Varför sluta då? Pomadalugg blir svårt, men andra frisyrer är ju möjliga.

    Svara
  2. Förlåt. Men du var grymt fin som punkare…

    😉

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: