Det gnager

Den 17. december. Det var bara lite drygt en månad sedan mitt ex kramade mig, grät och sa att hon absolut kunde tänka sig att flytta till Skåne. Det gjorde mig så jäkla glad att jag knappt visste till mig. Sedan dess har hon fått anställning i Växjö, vilket krånglar till det lite. Jag ville försäkra mig om att vi trots det var överens om en flytt innan Prinsessan når skolåldern, och det var vi. Men så sa hon: ”Alltså, jag flyttar hellre till Göteborg. Det är närmare mina föräldrar.”

På en gång kickade osäkerheten och frustrationen igång. Jag börjar fundera, måla fan på väggen, må dåligt. Nu är hon så där igen. Blundar för vad som skulle kunna vara bra för mig. Hon har förstås ingen plikt att heja på mig när jag försöker bygga ett nytt liv, men jag tycker heller inte att hon ska stå i vägen, i synnerhet inte när det gäller en sån sak som att hon ska ha några timmar närmare till sina föräldrar. Jag förstår hennes argument, men på samma sätt skulle vägen till min pappa bli bra mycket längre. Och då står vi där och kan inte komma överens. Jag vill gärna tro att om förhållandet varit det omvända – om det var jag som hade skilt mig från henne och om det var jag som hade en ny kärlek utomlands – att jag kunnat vara tillmötesgående mot henne. Hennes handlingar har försatt mig i den här situationen och jag tycker att det kunde vara en vänlig gest från hennes sida att ställa upp när hon nu vänt upp och ner på mig.

Det enda hon skulle förlora om hon flyttade med mig till Skåne skulle vara den direkta närheten till sina föräldrar. Hon skulle ha lika lång eller till och med kortare restid till sina föräldrar om hon bodde i Malmö i jämförelse med om hon bodde Växjö. Hon skulle kunna få tag på ett jobb i Skåne, garanterat. Hon har kompisar i Skåne. Kontakter. Nära till Kastrup så att både hon och hennes snubbe kan resa enkelt till varandra. Och Malmö är lika bra som Göteborg när hennes kille ska söka jobb.

Omvänt; i Göteborg har jag inga vänner. Inga kontakter. Jag kommer att ha långt till min pappa (som dessutom börjar bli så gammal att han behöver allt mer hjälp). Jag gillar inte Göteborg alls. Det vet exet. Hon vet också att min plan alltid har varit att bo i Skåne, att jag längtar dit och att jag alltid längtat dit.

Om hon flyttar till Skåne går hon miste om den direkta närheten till sina föräldrar. Hon får resa lite längre. Det är klart inte så kul. Men. Om jag flyttar till Göteborg går jag miste om den direkta närheten till min pappa, jag förlorar mina vänner, mitt kontaktnät och jag tvingas flytta till en stad som jag verkligen inte trivs i.

Jag vill verkligen inte bo i Göteborg. Bara tanken gör mig stressad. Det är skitjobbigt. Och så tänker jag ett steg längre. Med tanke på exets oresonlighet så kommer hon antagligen att vägra att flytta till Skåne. Jag kommer att vägra att flytta till Göteborg – för mig är det för mycket att förlora. Det kan komma att leda till några olika scenarion:

1. Vi stannar i Växjö.
2. Det blir vårdnadstvist.
3. Hon flyttar till Göteborg med Prinsessan. Jag flyttar till Skåne. Jag blir ”helgpappa”.
4. Hon flyttar till Göteborg. Jag har Prinsessan heltid i Skåne. Hon blir ”helgmamma”.

Det finns verkligen INGET av det här som är riktigt bra. Barnet och/eller båda föräldrarna kommer i kläm. Jag måste verkligen hitta ett sätt att få henne att se min synvinkel. De senaste fem åren har hon fattat två beslut som påverkat mig enormt och som alltid kommer att påverka mig – hon bestämde att vi skulle ha barn, trots att jag var osäker, och hon valde att skilja sig från mig. Om hon tvingar mig att ta ställning på det här viset – tvingar mig att välja mellan mitt barn och resten av mitt liv – så tar hon ytterligare beslut som påverkar mig väldigt mycket.

Jag kan inte backa längre. Jag kan inte låta det ske. Men jag vet inte hur jag ska förhindra det. Jag skulle så gärna vilja att vi kunde snacka och att hon kunde vara rak och ärlig, och göra det lätt för mig att lita på henne. Jag önskar att hon kunde ha någon form av medkänsla och empati så att hon kunde förstå vad jag säger – att det här är viktigt för mig. Jag önskar att hon kunde lägga sina egna intressen åt sidan bara den här gången, så att jag får chans att skapa mitt liv utan att behöva vara orolig för att hon plötsligt ska ändra sig så att mina planer och mina drömmar grusas på ett ögonblick. Den oron gör mig sjuk, stressad, rädd och ledsen. Jag vill bara ha ett normalt liv. Varför måste hon vara så egoistisk att hon hindrar mig?

Annons

Publicerat av Anguin den 24 januari, 2011

https://anguin.wordpress.com/2011/01/24/det-gnager/