Besök

Tvärs över gården bor Prinsessans mamma. I samma trapp bor också lilla L med sin storebror och mamma. Jag har länge funderat över det där med när kids börjar gå över och leka med varandra, så när Prinsessans mamma berättade om lilla L och gav mig numret till L’s mamma, bestämde jag mig för att ta tillfället i akt. Det är alltid bra att ha någon att hyra ut ongen till då och då. Sagt och gjort. Jag ringde, och jag och Prinsessan blev bjudna över gården.

L’s mamma är sjukpensionär. Hon är antagligen lika gammal som jag är, och är av, ska vi säga stark kroppskonstitution. Om vi hade råkat i fajt hade hon styckat mig med bara händerna. Jag fick kaffe. Hon började med att berätta om alla de operationer hon skulle genomgå och hur jobbigt det var att inte få äta varken tårta eller godis. Bara frukt, men inga bananer och inga vindruvor. Hon var inte otrevlig på något vis, bara så galet annorlunda mig och mitt liv. Vi konverserade artigt. Jag var torr i munnen. Prinsessan och lilla L lekte på där inne i det rosa flickrummet medan jag, L’s mamma och en man som jag först trodde var barnens morfar (men som sannolikt är deras pappa – de bor inte tillsammans, men han var på visit och städade akvariet. Jag tyckte att det kändes väldigt märkligt) satt i soffan och pratade. Om ingenting. Och vädret. Ett enormt fat med sockerkaka och vetebröd stod på bordet.  Det var bara jag som tog en bit. Jag blev äckligt mätt och lite illamående. Kaffet var småländskt svagt och jag drack upp det så fort jag kunde. Vi satt tysta och tittade på medan hennes/deras son spelade Super Mario på Wii. Kommenterade lite då och då, typ ”Ta svampen!”, ”Akta!” eller ”Oj, vad synd!”.

Till sist ursäktade jag mig och sa att det var dags att gå hem och laga lunch. Jag hade varit där nära en och en halv timme och var glad att jag hade lunchen som räddning. Jag tänkte att också hon skulle se det som en smidig utväg. Icke.
”Men ni kan ju äta här ju!” föreslog hon. ”Vi ska ändå äta.”
”Eh, jag har tagit fram fisk som nog blir dålig.”
”Äsch. Det är bara att springa över och lägga in den i kylskåpet. Det tar ju ingen tid.”
”Nej… Förstås.”

Jag ville inte pusha. Det skulle vara så uppenbart att jag ville dodga. Jag satt tyst och våndades över åtminstone två timmar till. Hon pratade om fiskpinnar. Mannen sa att de ju precis ätit frukost och att det var tidigt för lunch. Jag inflikade att Prinsessan säkert var hungrig – hon stiger ju upp så tidigt på morgonen. Sedan var det tyst. Mer Super Mario. Någon harkling. Munnen var torr som en klosterskrift.

”Mer kaffe?”
”Nej tack. Jag dricker för mycket kaffe på jobbet.”

Tystnad. Till sist bestämde jag mig. Jag tänkte att jag faktiskt måste lära mig att säga nej. Så jag reste mig. Tackade för kaffet och erbjudandet om lunch, hämtade Prinsessan och sa adjö. Till och med  i farstun försökte lilla L’s mamma få oss att stanna eller att åtminstone komma tillbaka i eftermiddag. ”Vi får se” sa jag. Och så var vi ute. Lättnad.

Men än var jag inte fri. Prinsessan ville träffa sin mamma. Trots allt var det bara en trappa upp. Så vi gick dit och ringde på dörren. Min tanke var att bara säga hej i dörren, men det var så klart en fåfäng tanke. Prinsessan susade in och gjorde sig hemmastadd och ropade efter något att dricka. Jag småpratade med exet. Det kändes rätt OK. Vi pratade om den framtida flytten från Växjö och jag fick ur henne att vi i alla fall kommer att flytta härifrån innan Prinsessan ska börja i skolan. Däremot ville hon inte svara på vart hon kunde tänka sig att flytta. Ett var åtminstone säkert – hon ville mycket hellre bo närmare Göteborg än Malmö. Halland snarare än Skåne.

”Vi får prata om vilka alternativ vi har lite längre fram.” sa hon. Det brukar betyda att vi inte kommer att prata om det förrän jag tvingar fram det. Och då blir det konflikt mellan oss. Därefter känns det konstigt i några månader och vi snackar inte ens. Det betyder också att det antagligen blir svårt att få henne att flytta till Skåne, och då står någon av oss plötsligt inför valet att antingen bo nära dottern eller att flytta dit vi vill. Det här verkar barka åt helt fel håll. Ett sådant val blir svårt att göra och med tanke på hur det har gått hittills i processen mellan oss, blir det jag som tvingas stå inför valet. Men. Kanske blir det inte så den här gången. Jag är en annan man än jag var för ett och ett halvt år sedan. Jag har större integritet och mer ryggrad. Jag kan också ställa krav. Jag vet vad jag vill nu.

Jag och Prinsessan gick hem till slut. Jag mådde lite illa.

Föregående inlägg
Lämna en kommentar

1 kommentar

  1. På kalas «

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: