Jag upprörs mest av allt av människor som inte fattar. Folk som jag VET är kapabla. Vissa människor har inte kapacitet eller utbildning nog att greppa allt – det har sannerligen inte jag heller – och det är OK, men i vissa fall får jag fanimig tarmvred. Det får jag när bildade, världsvana människor, som har det väl ställt, börjar prata som ”alla andra”. När de hellre lyssnar på ”de”, ”alla” eller ”man” än att tänka själva. ”Alla vet ju att X gör Y”, ”De säger att B minsann är på det här viset” eller ”Så här gör man här.” FAST de innerst inne vet bättre. Samma människor som tar i hand med pizzabagaren kan mycket väl sitta hos grannen och gnälla om islamisthotet. Det är som om delar av hjärnan lyfts ut på såna människor; som om de programmerats att göra på ett visst sätt mot sitt eget bättre vetande.
Det faktum att synen på invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet över en natt försämrades kapitalt i slutet av förra året är ett utmärkt exempel på den här typen av icke-tänkande. Jag slår vad om att väldigt många av de som med ens började prata som herr Åkesson inte hade värst många negativa åsikter om invandrare innan det smällde, men så fort pressen började rapportera började folk att bli rädda. Att tänka att de kanske är såna allihop. De där andra. Och så var det legitimt att liksom ”Parliament Princess” (tillika Åkessons sekreterare) kunna säga ”Vad var det jag sa?”.
Jag slås av en plötslig insikt nu, och det är att det kanske har att göra med att de inte vågar säga annorlunda. Deras längtan att tillhöra flocken är för stor för att de ska våga säga ifrån. Det är helt enkelt lättare att snacka skit om bögar, kommunister och blattar än att stå upp för det motsatta. Till och med för familjemedlemmar och nära vänner. Människor man litade på och trodde att man kände. Det gör mig upprörd. Jag vill ruska om dem, örfila upp dem. Skrika ”Vakna!” åt dem. Sparka igång den kritiska motorn så att de plötsligt blinkar mot ljuset och tar tag i sitt eget tänkande så att de slutligen aktivt tänker det där som de faktiskt vet: ”Lasermannen är svensk. Lasermannen skjuter folk. Men det måste inte betyda att alla svenskar skjuter folk. Faktiskt.”
Upprörd är ordet. Jäkla människor.
anguin.wordpress.com 
Åsa
/ 12 januari, 2011Upprörd blir man… Och man bör nog inte ens vara tyst. Utan prata om det. Visa att andra har annan syn på människor… Istället för att låta jimmiesarna bre ut sig på fikaraster och sprida hatet, okunskapen…