Att kanske lita på någon

I fredags var jag på familjerådgivning med exet. Vi började komma till en situation som är ohållbar – när kommunikationen (när den finns) inte betyder samma sak för var och en eller när den inte betyder någonting. Den blir liksom bara ljud som man vill filtrera bort. Och man utgår från att den innehåller oärlighet och konkurrens. Jag litade inte på mitt ex; hur skulle hon kunna garantera att hon inte skulle ta Prinsessan och flytta utomlands till sin nya kille? Hon har lovat att det inte ska ske, men hon lovade också att älska mig livet ut. Om det löftet kunde brytas kan också ett löfte om att låta mig träffa mitt barn brytas. Exet skulle ha det mycket bättre hos honom. Hon skulle kunna träffa honom varje dag, slippa leva på socialbidrag, slippa det knappa umgänget i Växjö, slippa kompromissa med mig. Varför skulle hon inte flytta? För mycket stod på spel. Jag har Prinsessans pass hemma och jag tänker inte lämna ut det.

Men. Jag bestämde mig för att vara öppen till sinnet. Jag VILL ju att vi ska kunna komma överens. Vad som helst är bättre än ett verbalt ingenmansland där alla vägar bär till bitterhet och sorg – där jag i slutändan kan berövas mitt barn.

Jag kom på plats. Exet var där. Vi fick berätta om våra mål – vad vi helst av allt ville och så fick vi berätta om våra rädslor. Jag berättade för henne hur rädd jag varit. Hur osäker jag kände mig och hur ont i magen jag haft. Jag berättade att jag till varje pris ville från Växjö. Ni som läser här vet ju varför. Jag vill helst av allt flytta till Skåne. Exet vill flytta till Göteborg. Det vill inte jag. Kompromissen verkade bli Stockholm – om den nu någonsin skulle bli av; risken fanns att inget skulle hända och att vi skulle stagnera i Småland.

Exet grät. Berättade sin del. Jag häpnade. Kände mig tårögd och ömsint. Jag reste mig upp och kramade henne. Vi kramades och grät tillsammans. Jag har glömt hur liten hon är. Och vi kom överens. Vi berättade allt för varandra. Pratade om allt möjligt. Det forsade ur oss. Vanliga saker. Skrattade lite. Uppdaterade varandra om vad som hänt, bokade lite helger när vi behövde hjälp med Prinsessan och så vidare. Hon sa att hon absolut kan tänka sig att bo i Skåne. Det är inte vidare viktigt för henne var hon bor så länge hon kan bo i en större stad. Jag blev helt matt av tacksamhet. Livet utvecklar sig plötsligt i riktningar som jag inte trodde var möjliga. Framtiden ser skinande ut, helt plötsligt.

Jag gav exet Prinsessans pass och berättade att jag litar på henne. Till sist.

Det var en bra fredag.

Föregående inlägg
Nästa inlägg
Lämna en kommentar

9 kommentarer

  1. Wow! Jag blir helt rörd. Det känns hoppfullt att läsa om hur det öppna sinnet kan leda till tillit. Jag har önskat att mitt ex vill prova familjeterapi iallafall en gång. Kanske inte är samma som familjerådgivning, men att få till ett sånt möte som du beskriver är verkligen guld värt.

    Svara
  2. Äkthet, öppenhet, mod, generositet, mänsklighet. Det är ord som kommer till mej.

    Svara
  3. Helt jävla underbart att läsa.

    Svara
  4. Maria

     /  20 december, 2010

    Så fint att jag blir varm.

    Svara
  5. Ja. Det känns som att slutligen andas ut…

    Svara
  6. Grymt. Fan vad skönt när sånt händer.

    Svara
  1. Det gnager «

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: